som jag står här vid spegeln

hinner jag tänka

att dagen ska visa sig

mer än en selfie

min penna vill skriva

på höstgråa papper

med blingblingbläck

för synlighets skull

låt gå för en levnad

med snävt skurna mallar

låt gå för ett synfält

som krympt till ett hål

låt gå för en skogsstig

till bergsklippans stup

för visst är det

först när vi är vilse

som skogen blir mer än

kulisser till tiden

och vi ser ett röse

bortom dungens buskar

vid hjortlegans gräsbädd

vi anar en stig

jag önskar att spåret

bland tuvor och rötter

leder mig vidare

hoppas att skorna

snart trampar en älgväg

när jag så når åkrarna

stannar jag då

och stumt nickar ”tack”