syns fläckvis
i ögonblixket ändrar sig mitt synfält
det spetsmönstrade kaledjoskopet
borrar hål i hjärtat
öppnar avloppet
dränerar
tills bara tomhet återstår
skimret försvinner
blicken flackar utan fokus
mönstrets skadespjut
tar gradvis slut
rusar ett påtagligt intet genom mig
min tinnitus studsar
ekar
har mig helt i sitt grepp
när innehållets dåtid uteblir
tar sig ett tilltal in i vacuumet
utkristalliserar sig i någon mening
som slingor av ett svar
ilar förbi som antydan till
form
struktur
mening
påstående till påseende
nära nog sången av
skaparviljans sammanhängande dna