Förlorad i sin spegelbild, en skönhet from och mild
Under vattens reflektion fanns en annan version
Ett vidunder utan nåd
Vår Herre fann på råd
En avbild vilket dåd!

Dig ska jag föda och göda, min libertin
Ät av äpplet drick mitt vin!
Du min son ska härska över denna värld
Nejden ska bli din nya härd

Den gamle var på den sjunde dagen nöjd, när han såg sin fröjd
Skapad av hans kött och blod, ett allsköns behag
Mannen bar minsann Gudfaders anletsdrag!

”Av mig är du kommen och smärta ska du tåla!”
Hörde han sin fader vråla
Ett revben slets ut, arma Adam började att skråla

Guds onåd stod inte ut med tjut
En son ska bära stake och svaghet ska raderas ut
Hans gunstling ska stå sitt kast
Grymhet ska bli hans enda last

Herrens lära är att dupera
Simpla skapelse gjord av lera, med begär om mera
Sonen behövde något att diktera till
Något som gör som han vill
Något som kan lida och förtiga

Gjord från ett revben blev hon något klen
Nåväl, världen är ändå mannens scen

Från Adam är hon tagen
Förbunden till den manliga lagen

Åh du täckta kön!
Tyst ska hon viska en stilla bön
En önskan om att aldrig fötts
Tårar ska strila för alla systrar som aldrig mötts

Med all sin kraft som Överheten haft blåste han in ett liv
Skapelsen var inte längre ett substantiv
Berikad med Guds själ var han nu redo för nästa kliv, mot jordeliv

Narcisos skriver och ler, Gudfader finns inte mer,
Ty Skapelseberättelsen är mannens bikt, en saga blott en dikt