Det står två silhuetter i skuggorna längre bort på gatan. Det är bara i mörkret som de kommer fram. Ena silhuetten är liten, som ett barn, medan den andra är tre gånger så stor och påminner om en förälder. Varje natt står de där på var sin sida av gatan och stirrar på varandra.

De är själar förfrusna i tiden, oförmögna att röra sig. De kommer aldrig att kunna förenas igen. De kommer aldrig mer kunna linda armarna om varandra. Det är deras straff. Deras straff för att ha existerat.

Tyrannen som mördade dem tyckte inte att avrättning var tillräckligt hårt så han fördömde dem i döden också. Nu har de inget annat val än att stå där vareviga natt och se längtansfullt efter varandra, och inte minnas något annat än kärleken och tillfredsställelsen av att hålla om varandra.