Idag har jag skrivit i min dagbok för första gången efter min väns död. Nej, det stämmer inte, jag skrev samma dag han dog, men inget därefter. När jag ögnade genom vad jag skrivit idag la jag märke till att där fanns en beskrivning av några av den senaste veckans händelser, men ingenting om hur de hade fått mig att känna. Ändå vet jag ju att jag "känner" en massa olika saker just nu. Eller är det snarare så att jag känner att jag bör känna något, utan att egentligen göra det?

Jag tog en ensam promenad på kvällen och allt var svart, asfalten sög åt sig allt ljus från gatlamporna. Jag ville gråta men jag kunde inte.

Dagens sidor i Vårt enda liv handlade om Min kamp av Knausgård. Jag har första delen i bokhyllan, ett bokmärke ligger på sidan 176, längre kom jag inte. Jag minns inte varför, antar att jag bara tröttnade. Hägglund har uppenbarligen läst alla sex delar.

Jag har svårt med författare som redogör i detalj för sina upplevelser under barndomen, hur dom tänkte och kände vid ett visst tillfälle. Färgen på en tröja, lukten i ett kök. Hur kan dom minnas allt? Jag har bara fragmentariska minnen, och hur jag tänkte eller kände har jag ingen aning om. Skulle jag skriva om en viss händelse i min barndom skulle det mesta vara fria fantasier från nuet, inte minnen från det förflutna. Jag skulle inte ens kunna sätta mig på kvällen och skriva ner i detalj, inklusive tankar, känslor och dialoger, från det som hänt tidigare samma dag. Jag kan inte upprepa i skrift på kvällen det jag tänkte eller sa under dagen. Jag kan bara skriva ner det jag tänker nu.

Att kunna minnas och beskriva sitt liv handlar enligt Hägglund och Knausgård om att kunna "fästa blicken" och se meningen i det vanliga liv man lever. Den som inte kan det, som inte kan se det meningsfulla i sitt liv, är "någon som har avsagt sig sitt liv".

Jag önskar att jag inte kände igen mig i den analysen.