Äkta heroism för mig är när vi börjar behandla andra som offer, i en situation, där även vi är offer.
Där vi framhäver minsta lilla egoism för att göra stunden enklare för andra. Där vi släpper vårt egna intresse, för andras intressen. Äkta styrka, där vi själva tillslut når rockbottom, för intresset att hjälpa andra går före att hjälpa oss själva. Oftast är dessa personer ensamma kvar, i sin egna struggle tillslut. Den stora empatin, som gör att de som gör oss dåligt, känner vi empati för, för vi älskar våra medmänniskor, vi har så stort hjärta, där vi känner empati för de som felar mot oss.
Äkta falskhet är där vi hela tiden är offer. Situationer vi skapat, så utspelar vi oss som offer. Där vi skadar andra, och själva utspelar oss som offret.
Begäret efter bekräftelse. Hungern att hela tiden skapa fiender så vi jämt kan vara ett offer. Ett utspel, där vi går till attack, men tillslut själva gör oss till offret... Där vår skam blir för stor att vi lägger över skammen på någon annan, så det blir enklare att bli offret själva. Att få bekräftelse från andra att det är så jävla synd om oss.
Ren egoism, där vi pratar illa om oskyldiga medvetet för att vi, vi hellre vill få empati, hellre än att bekänna skulden och säga en simpel mening som, förlåt, Jag gjorde fel.


För vissa, är det enklast att bara må dåligt... Än att bekänna sina fel och visa styrka och vilja ändra sitt liv.

Ändring börjar med dig, INGEN annan!
Bara du kan välja vart i livet du befinner dig i, bara du kan ändra vart du är. Stunden du lägger över det på någon annan, den stunden är du i mina ögon svag.