En text om livet och trauma med en tolkning av en utav Ralph Waldo Emersons citat: Det som ligger bakom oss och det som ligger framför oss är bagateller i jämförelse med det som ligger inom oss"

Det du lägger ut framför dig för alla att se definierar inte dig, inte heller är det du lagt bakom dig en definiering av dig.
Båda av dessa karakteristiska aspekter definierar inte dig. Ingen kan eller skall identifieras för sin kognitiva och perceptuella utveckling i livet, ändock påverkar det nuet i samspel med en annan aspekt - socio-emotionella utvecklingen.
Ditt liv, och den väg du tillgavs i livet har du inte kunnat välja, lika mindre som förutspå. Livet är inte jämnt och anpassningsbar, utan för vissa mer ryckig och med flera kritiska perioder.
Som jag nämnt förut; "Där finns ingen manual på livet, då hade vi alla vart den bästa versionen av oss själva" Ibland, för vissa mer ofta än andra så tappar man bort sig själv, viktiga är att man hittar tillbaka till den man var, eller banar väg för den man vill bli. Somliga försvinner tyvärr för djupt bortom sig själva, och förlorar all hopp.
Du definieras inte av det som ligger framför dig, vare sig det är en soptunna som du är redo att rota i, en plånbok med massa pengar som du är redo att rota i. Du definieras av det som är i dig.

"Det som ligger bakom oss och det som ligger framför oss är bagateller i jämförelse med det som ligger inom oss"
I all sorg och förundran, slår mannen med näven på bordet, håller andra handen framför ansiktet, handen blir blöt och han torkar sina tårar med armkavajen. Varför dolde han ansiktet, där ingen kunde se? Ville han hålla inne allt? Försöka få ut smärtan med ilska genom att slå på bordet med näven?
Känslorna blev så starka, att han försökte trycka med pekfingrarna och tummen på varsin sida av ansiktet medans handflatan dolde ögonen. Allt för att förhindra sorgen från att visa sig utåt. Han skäms. "Vad gråter jag för, vad har jag att gråta över" tänker han för sig själv. Det är enkelt att glömma det vi har, när åratals smärta och sorg försöker pressa sig ut, obearbetande trauman som först nu igen gör sig igenkännbar. Den kom inte nu, den kom när den uppfanns, och har alltid legat där, tillsammans med alla andra olika trauman.
Tänk, hur man kan gå, år efter år efter år efter år, leva med dessa psykosomatiska såren (psykofysiologiska). Men då människan inte nödvändigtvis tänker på traumat, så ligger den fortfarande kvar på exakt samma ställe, tills fler kommer, och ännu fler trauman tills det inte får plats mer helt enkelt. Man kan höra många säga, "jag är stark", det kan jag hålla med om, men hur länge orkar du vara så stark. Det är ingen fråga om du vart svag lr stark, du har vart riktigt stark, för stark för ditt egna bästa. För nu, nu är det fullt i traumasäcken, hippocampus orkar inte längre krama om amygdalan. Du får inte plats med ens ett trauma till, bara tanken på något som inte störde dej förr oroar du dig över. Det är för du har inte plats, oron är accepterad och förståelig, och fullt mänsklig. Det är inte du, det är din hjärna som är trött, Neuroplasticitet- hippocampus, amygdalan, ändringar som sker i hjärnans organisation som resultat av dina erfarenheter.
Traumasäcken måste tömmas, innan det blir fatalt. Prata, gråt, skrik, slå hål i väggen bara få ut all sorg. Och ja, det är otroligt mkt trauma, du kommer känna sådan hemsk sorg, där fingrarnas tryck mot tinningarna i försök att sluta gråta, men det går inte oavsett om du vill sluta, det forceras ut, andningen blir okontrollerbar, något av de värsta du vart med om. Efteråt känns det lite som en lättnad, som att hjärnan fått tömmas på sorg, klumpen mellan brösten känns lättare. Men all sorg är fortsatt inte ute, där krävs mycket mer arbete, och det är nu, det är nu du får visa den styrkan.
Vi är alla bara människor, vi alla blöder samma färg, vi alla går igenom olika saker i livet. Du äger din smärta, låt det inte gå så långt att smärtan till slut äger dig.