En vän som jag pratade med i telefon idag påpekade att när man tänker väldigt mycket på någon (och ofta med oro) så tar det mycket energi. Energi som man kan använda till något annat (bättre) när personen inte längre finns, och oron upphört. Jo. Men en relation tar ju inte bara energi, den ger också energi. Glädjen att höra någons röst, glädjen över små livstecken på sociala medier, lyckan i att personen helt enkelt finns i detta jordelivet.

Nu finns bara tomhet; ingen oro, ingen glädje.

Tänker på ett ord som jag läste idag: distansbesök. (Det handlade om läkarbesök på äldreboenden, fysiska och på distans, anses av vissa ha samma värde.)

Distansbesök, ordet känns lite 1984. För mig kan ett besök inte vara på distans, är det på distans då är det inget besök. Ordet besök kräver att individerna befinner sig på samma plats. Man kan ha kontakt på distans, man kan ha relationer på distans, man kan vara varandra nära på distans. Men det är inget besök.

När min vän ringde idag var hon inte här på besök.

När jag brukade prata i telefon med min nära (numera avlidna) vän hade vi en distansrelation. Vi besökte inte varandra, vi träffades inte, vi kunde inte röra vid varandra. Det vi hade var värdefullt, men det hade inte samma värde som om vi befunnit oss i samma rum.

Eller har jag fel? Kände han att jag var där hos honom när han hörde min röst? Fanns han här hos mig när vi pratade med varandra? Berörde vi varann utan att röra varann?

Jag skulle kunna ge (nästan) vad som helst för ett distansbesök från min vän, men det kommer aldrig att ske.