Med svepskäl och ”förlåt” jag reglar porten

för min inre hemvist om igen.

Mitt luftslott har jag byggt av pokerkorten,

men jokrarna de stack för längesen.

Mitt psyke är så frysbränt utav skare,

med intellektet är det likadant.

Mitt hjärta passar bättre i en hare

än i en människa, det är nog sant.

Säg vad är väl för mening med att leva

när överlevnad fyller ens tablå?

Med sådant schema tillåts man ej treva

sig fram och något nytt få pröva på.

Nej, samma gamla glåpord lär man slipa

allt för att slippa örsprång av sitt namn.

Och samma gamla halmstrån tör man gripa

allt för att hoppas på en vänlig famn.

Men drömvärlden är ondsint, svart och listig

och ljuger fram en trygghet så bigott

att man nänns tro att man är stark och dristig

när man blott ett frö av bländverk sått.

Så sitter jag nu här i elfte timmen

och tvingar fram små ord helt utan sång.

Ja, likt en kleptoman jag knycker rimmen

och hamrar fast en gnällspik gång på gång.