Du fann mig i mörkret, jag gav dig min själ.
Bland sorger och smärta du ville mig väl.
Jag famlade sakta, du lämnade mig.
Det sista jag sa var ”aldrig mer dig”.
I livet bland vanor, jobb och tristess,
Du hittade mig när jag behövde dig mest.
Det ljus som var borta och allt som var jag,
Det började lysa, du gav mig min dag.
Nu står jag här åter med hjärtat itu,
Jag vill bara skrika, det var alltid du.
Men sorgen jag känner, den är bara min,
Å sorgen den växer, jag blir aldrig din.
Men djupt längst därinne,
I min djupaste själ,
Så känner jag stilla, du ville mig väl.
Å den kärlek som växte, den visade mig,
Att livet kan levas, jag älskade dig.