Öl som ett elexir. Stockholm blev ljust framåt morgonen. Fågelsång ekade i hjärnan och ditt sovrum var mörkt. Vakna liv som nynnar på en melodi. Stort och skälvande, litet och skört. Allt får plats, sinnet är rent och klart. Inga tårar eller något fördärv här. Nästa steg då? Det är omtalat men ingen vet, simma lungt om du kan, du har din tid, håll ut.
Harkla dig, berätta sen det du behöver. Jag tror på dig. Vårt sociala arvegods tröttar ut oss. Alla borde få en chans. Sök något bra, som hon, sa jag till mig själv när jag såg mitt ansikte i hennes badrumsspegel.

Elefanten i rummet från barndomen verkar aldrig vilja lämna bröstet, trots tappra försök. Vi ärver skam och skuld, genetiskt ibland. Vi ser våra likheter i ögonen. Varulvar har sprungit längs trottoarer sen vi var små. Jag tror på allt du berättar, verkligheten går att känna i det.
Häng kvar en stund till, din famn är en av de varmaste jag stött på. Det viner i tunnelbanespåret, nu kan vi gå, stolta med ryggen rak. Kvarteren är våra nu, vi äger dem. Jag är inte längre rädd, nu kan vi tända eld, tack och lov.