Acceptansen utav livets alla djupa orättvisor
acceptansen utav okunskapens självbedrägeri
acceptansen av ens egen del i ofrånkomlighetens väv
accepterar acceptansen av förändringen av ordet ”fri”

Acceptans kan alltså acceptera frihetens inneslutning
acceptera att en skillnad också kan ses som en gräns
att individens frihet kan anas mellan suckarna
hos själar där tillhörighet också är någonting som känns

Så, hur det känns att lära sig att leva rätt och fritt
när rätt är fel och frihet inte leder någonvart
och äventyret inåt genom acceptansens labyrint
blott reagerar på kontraster mellan vitt och svart

begrips utav att friheten begränsas utav självrespekt
där självklarheter utgör färger i en färgpalett
och vanans linjer kontrasterar fram var dags kontur
som färgläggs i den rymd som forna släktled har inrett

Självrespekten färgar alltså frihetens bundenhet
vid alla äldre släktledens inre dynamik
där uppmärksamheten likt fågelns vingbundenhet
svävar i de varma inre känslornas termik

De regnbågsfärgade naturliga bindningsnyanserna
vid till exempel känslan av okontrollerat våld
eller egensinnig vilja grundad blott i vanans makt
eller diagnostiseringar uti samhällets sold

utgör alla små nyanser av frihetens gränser
som skulle kunna kallas sinnets kärnreaktion
en atomålderns insikt i hur jaget accepterar
fruktansvärda krafter som kräver restriktion

Självrespekten accepterar alltså färger hos friheten
och kan på så sätt svara an mot gränsers svartvithet
hand i hand med respekt och ansvar vandrar så
friheten i sinnet hos varje fri poet...

Frihet under ansvar är således en oxymoron
ty friheten underordnar sig ju inte nånting alls
nej, friheten går hand i hand med ansvar och respekt
som om de dansar tretaktspolska, hambo eller vals...