Emotionell dränering
av ens egen natur
sker via ärvda diken
i jagets själsstruktur

ty vad är jag om inte
en ”diamond in the rough”
där själens vanemönster
gör livets resa ”tough”

men våtmarksåterställning
underkänner fäders tro
att dikning var av godo
och gav vattensjukans frånvaro

och diken utan dammar
med fria flödens kraft
dränerar lätt naturligtvis
balansen marken en gång haft

så återställning bortom
vad fäderna ställt till
är inte lätt att skapa
inifrån vad man själv vill

när viljan är ett dike
som fäderna har grävt
eller var det mödrarna
som tänkte alltför snävt

ty tanken var det redskap
som gärna grävde spår
varhelst nyfikenheten
gjort att viljan gärna går

så hur skall tanken tänka
när viljan är ett spår
som leder ens naturliga
tidvattenlika år

igenom gamla mönster
av tradition och tro
allt ifrån skolans läxor
ända ner till bifrosts bro

jo tanken blir att tidens tand
den är blott en chimär
en metafor, en dålig bild
en känslans barriär

ty tiden är som vatten
den inga tänder har
den flyter och den finns
i alla celler som vi (jag) har

så, emotionell dränering
vad dränerar det
är det emotioner
eller någon annan entitet

är det känslor eller är det
livstiden vi (jag) har
som sakta rinner ut från
den natur som vi (jag) har kvar