Acceptansen av känslan av övergivenhet
är en lodande erfarenhet
där vidden, djupet och inseglets tyngd,
inramar hjälplöshet

ensam i tillvaron mot alla odds
strävar sig människan sjuk
själsstyrd av tankar åt olika håll
på väg genom allsköns bruk

till slut nås hon upp vid alltids slut
av allt som var okänt men sant
i kaotisk förening och förändringskollaps
går hon under i något bekant

då står helvetets alla djävlar på rad
för att mästra en frisjunken själ
medan himmelens änglar ropar i skyn
att gudarna bara ville väl

men med DNA och personliga gener
och modern hjärnplasticitet
är hon prisgiven, acceptansens offer
åt ateismens ärftlighet

så tiderna äro ännu som då
att ingen hjälp står att få
för en övertygat övergiven själ
med sin egen väg att gå