Regnet smattrar öronbedövande mot rutan. Golvet vid balkongdörrens tröskel är en mörk blöt fläck och luften som viner in genom glipan är kall och frisk. Under det platsbyggda skrivbordet står fyra sportbagar fyllda med hans saker. Jag väcktes av den skarpa rökdoften som då och då pyser ut ur väskornas sömmar. På andra sidan spårvagnsspåret lyser matbutikens neonskylt, skenet når in i mitt rum och färgar de furubeklädda väggarna rosa. Jag följer månens långsamma vandring över kulissen av berg och den kolsvarta himlen. Skuren är ett hav, rör sig vågrätt mot mitt fönster och dånar som bombnedslag eller fyrverkerierna den där natten.

Ett år byter av ett år och min mun byter form – från ett ilsket streck med sammanbitna tänder till ett avgrundsvrålande hål. Farmor brygger kaffe och farfar erbjuder poliserna sprit. Jag har min sorgeskrud på, den gula klänningen som kliar och åker upp om jag går lite för fort, som jag alltid råkat ha på mig när någon dör. (Jag har slängt den nu, i förebyggande syfte.) Explosioner i grönt, rött och blått blinkar till och avslöjar våra svullna ansikten. Tårarna sitter fast, lägger sig under huden som om vi vore mänskliga vattensängar.

Jag öser ut väskornas innehåll och börjar sortera. Kläder, anteckningsblock och almanackor, teckningar, foton, små prylar. Fem högar som tillsammans är ett litet liv. Allt luktar som de hårda kramarna som kunde knäcka mina revben – rök, snus, öl. Jag klär på mig en av de mjukslitna tröjorna och börjar läsa i 2006 års kalender. Han listar varje dags enheter, varje dags skickade sms, ringda samtal och uteblivna svar, noterar mående, händelser och väder. Det Dåliga Samvetet löser upp proppen, tårarna och snoret flödar ur mitt ansikte i takt med hällregnet utanför.

Idag är sista gången vi ses men det vet inte vi. Jag är förbannad och besviken för att klockan knappt är lunch och han är full, för att det som vanligt regnar och vi ändå tvunget ska sitta ute så att han kan röka. Plasttaket är håligt och mot min skalle faller dropparna likt jämna mellanrums vattentortyr. Restaurangen nekar honom servering och jag skäms. Farmor kanske också skäms, söker hennes blick men hon viker undan, stirrar ner i sin kaffekopp. Utanför på gatan går ett led av svartklädda människor, sex av dem bär på en kista. I efterhand förstår jag att det var en varning.

Regnet utanför har avtagit, brusar bara svagt och fläcken på golvet har torkat. Jag packar ner pappas liv i väskorna igen. Men ett specialtillverkat tandskydd från någon gång när han fick för sig att bli boxare lägger jag upp i min bokhylla. För resten av mitt liv är det så nära jag någonsin kan komma. Mer kropp än så blir han aldrig igen, en hålighet till minne av en tandrad.