#SMÄRTA i form av #Dialog

LIVSMÄRTA
- Hur gör Du för att överleva i en dimension som känns osynkroniserad med Din vilja och Din själ?

En fråga jag ställer till mig själv, liggandes i sängen, trött och ganska matt, men ändå tillfreds och lugn. En dag för återhämtning i kravlöshet och vila. Jag ställer frågan, för att kicka igång flödet. Svaren ligger latenta, för de frågor jag fått av journalister har oftast varit banala. Jag fascineras av djup och tråkas ut av det vardagliga. Så en inre dialog känns bättre än en påhittad om den yttre världen.

Jag vilar i rymden i ett grönt sovrum, över en byrå finns olika vackra skyltar med positiva och stärkande budskap, och på väggen framför fotändan läser jag: ”All you need is Love” inramat framför mig. De orden betyder mycket. Sången jag hört sedan jag var barn, och låten vi gifte oss till i februari. Orden och tonen av kärlek är min bästa vän. Och samvetet. Vänner i nöden.

– Att överleva har varit svårt, då längtan bort har varit stor sedan jag var barn. Jag tycker inte om att vara levande här, på dessa villkor. Det känns begränsat med en kropp som vägrar lyfta från marken trots inbillade vingar, och väggar som stoppar min framfart. Så att identifiera mig med kroppen har varit ett gissel.

Jag ler - allt detta upprepande, jag kan ju min historia - och fortsätter mitt öppenhjärtiga svar till en fiktiv publik, eller en läsare om de finns. ”Men, hej där är ju Du!”

– Alltså, det med kroppen. Rent psykosocialt och mediciniskt förklarat säkert en aspekt av att jag föddes oönskad, vilket givetvis skapar en embryonal stress som sätter en dålig klang. Men jag tror på en vidare förklaring, den spänner över många, många liv och erfarenheter. Jag känner mer släktskap med idéer, fantasi och saker än med folk. Jag är mest besvärad och rädd för andra. Det som skrämmer mig är kyla, distans och dubbla budskap och det formella språket. ... Jag överlever - genom att hellre resa i mig själv än i den yttre världen, den s.k. verkligheten. För mig är den mer en värklighet.
... suckar och fortsätter:
– Så det som hjälper mig mest, är värmen och orden. Inom mig själv, ostörd av andras förväntningar har jag ett portabelt paradis. Inuti.
Nu vet jag att många tänker, att jag flyr. ... Så jag låter en skeptiker formas, så frågan kan ställas rakt ut:
- Flyr Du inte?

- Jag ser det snarare som att jag tar mig tillbaka, att jag är en finnare som vägrar avvika från vägen: Hem. Hem till mig, till mitt hjärta.

- Vi har en pandemi.

- Ska jag hoppa in i den? Först låta den fjättra mitt sinne och sedan min själ. Göda rädslor och bjuda in ohälsan pga. av ett livskrämt immunförsvar?

- Vad gör Du då? (väldigt uppfodrande tonfall. Anklagande)

Jag försöker låta bli att ta in bittersyran och svarar fast bestämd att inte låta mig tyngas av skeptikerns tungsinne, som är som en stinkbomb. Jag silar luften i ett fantasifullt filter, tar ett nytt andetag:

- Det jag oftast gör, håller mig för mig själv och att umgås då och då, endast med några få utvalda. Där kärleken är ömsesidig och frisinnad. Jag har alltid känt pandemier härja i form av omedvetenhet och rädsla, som skapar girighet och avund som göder tävlingstänk, hävdelse och konkurrens. Lögnen är det mest sataniska virus jag vet, och alla dess biverkningar.

Skeptikern förstår inte och vill veta mer. (mest för att ha något att anmärka på)
- Vad gör Du då för Dig själv?

- Jag relaterar, reflekterar, skapar, skriver, tänker på hälsa, skapar goda måltider med underbara färger och smaker. Njutandet är min antidot för dödslängtan.

Bakom texten tänker jag: Jag vet att ordet "dödslängtan" ger fel associationer. Jag vet ju att det handlar om längtan till en värdigare existens, där nedbrytning av materien inte är degeneration. Jag, djupt inom mig vet ju – att jag i känslan minns en tillvaro som i känslan är minst lika vacker som vår vilda orörda, storslagna natur. Den känns t.o.m. vackrare, då frekvensen är orörd av vår arts alla destruktiviteter, tankar och drifter - som lägger sig som ett grådis över allt. Ett dis, ett bedövande töcken över det äkta som kippar efter luft. Ren luft. Rent vatten. Det ursprungliga. Det som var menat att le och leva. Bedövat. Som i Törnrosa.

Skeptikern som ofta ser från sin dimension, från sin enögda världsbild, skulle säkert pliktskyldigast fråga:
- Dödslängtan? Vill Du verkligen dö?

- Nej, inte alls, jag vill leva! Fast inte just under dessa betingelser. Säger jag hemlängtan kommer per automatik frågan …

Här avbryter skeptikern mycket riktigt och klipper in en ny fråga:

- Hem? Vart då? Vad ser Du som Ditt hem?

Jag suckar, hur förklara att namnangivelser är i ett språk vi har här på jorden, och att i Multiversum finns inga kartor eller namn. Så jag svarar, och vet att jag inte kommer göra mig begriplig:
- Hem är ingen plats. Hem är tillåtelse. Det finns inget namn.

Nu blir det komplicerat och verkligen invecklat för en som ser handling och konsekvenser, bevis, logiska strukturer frikopplade från emotion, som det är för analysen. Skeptikern känner sig olustig. Kanske en fråga den inte vill konfrontera sig med börjar, vagt, mycket vagt se ljuset formas. Livrädd att rikta frågan inåt avleder skeptikern med ett subtilt angrepp:
- Så Du flyr?

- Nej, jag Är, svarar jag.

- Här och nu!? frågar skeptikern förebrående.

- Ja, samtidigt, som där och då, dit och sen.

Skeptikern suckar, tänker: "varför slösa sin sid på att tala med galningar, ens försöka förstå?".
Jag ler inombords, känner på djupet ingen stress i evigheten, och inkarnationerna erbjuder evigt nya möjligheter, former och lärande. På ytan är jag sjukt ivrig. Stressad, utmattad ängslig och affekterad.

- Jag tycker inte om ordet människa, det exkluderar alla som inte är män. Själv är min kropp i detta liv en Quinnas. Quinna med Q. Jag är hälften Quinna hälften något mer. Vissa kallar det Gudinna, förr för häxa, andra kanske själ. Oavsett ordet så har jag en fot eller tentakel i bägge världar.

- Så ser Du Dig själv som en utomjording, en besökare då? (har ni sett någon himla med ögonen så bara ögonvitorna syns? Så!)

- Ja, haha, hörde Du en duns var det jag som kraschlandade. Näe skämt åsido, jag är välutrustad med det skyddsnät som vår arts textur utgör. Min kvinnliga hud, mina organ och min mänskliga/kvinnsliga perception. Mina sinnen är min farkost.
Jag ler och andas, det är ansträngande, men jag älskar att flöda, att vara sann. Jag till och med älskar smärtan då jag kan se på den. Omfamna den.

Jag tar ett djupt andetag och fortsätter:
- När jag är här, älskar jag älska, att smeka och beröras, det ger min hud, min kropp anledning att finnas. Att älska med hela sin själ tar mig hem dit jag är. När jag skapar är det min nästa verklighet. Jag älskar att skapa, och i det vill jag leva. Jag sår frön.

- Du ville ju inte leva!???

- Jo, det är det jag vill, som sann. Som skapande. På riktigt, i min verklighet.

Jag undrar om skeptikern orkar syna varelsen under sin mantel av självgodhet.
Jag vet också att skeptikern är fiktiv. En produkt av mitt arv och min miljö som toxinerat min fantasi. Spontant tänkte jag ge skeptikern sparken. Men jag inser att ”han” roar mig. Motstånd sporrar.
Så vi fortsätter väl prata då. Inombords. Så inget: ”Fuck you”.

En röst, en ton, överröstar alla kanaler jag tänker:
- JAG ÄR FRI!!!
Min. Röst.
Beatles satte den verkligen i låten: ”All you need is Love”
”It’s easy”.
Jag ler mitt i livssmärtan. Och säger Tack – för jag är Multiversums hungrigaste elev.
… och så är jag kär.
Så då är det underbart att leva. I undret av kärlekens allra vackra lyftande toner. Fantasi på det och jag känner rymden finnas inuti, inne i mig. Äntligen hemma.
- TACK! (niger och bockar)

© Ord med Victoria inside
@ DominiQue NVC Costa
#Sucideprevention

En #skrivöving via SkrivarSidans skrivgrupp på Facebook.