När jag är rädd, flödesskriver jag... Jag både behöver tröst och styrka, att bli förstådd, likaså som jag helst önskar lysa för oss alla ... och att Ge till Dig vördade läsare, medskapare och Hjärtats fridbevarare, mina nära och kära. Älskade alla Dun. Du vet vem Du Är 
Vara modiga om oss, är centralt nu, vara i hjärtat att odla på:
#KÄRLEK
_____

ORDEN MITT PARADIS,
MIN TORTYR & MITT FÄNGELSE.

Inuti, längst inuti har jag ett paradis.

Jag fungerar mer som en fredsbevarande styrka.
Från detta att jag introducerades på denna planet har jag fått lära mig: överlevnad. Ofrivilligt har jag
försatts i ett mycket stressande och kortisolbildande kampläge. Allt för långvarigt. Receptorer, närminne,
balans och motorik har ej fullt kunna utvecklas och anknytningsmönstret som sattes som embryo och de första sex månaderna bäddade in panik, övergivenhetskänslor och jag inympades med skuld och annans oförlösta vrede.
I dåligt samvete, var jag ofrivilligt given livet genom en annans lidande, till priset av en annans förstörda liv.
Skuldbeläggande är inte på plats nu och ej heller lösningen.
I övrigt tror jag på att mönster och händelser är en kedja och ett samspel med några återkommande aktörer genom liven. Viktiga personer, ofta samma aktörer som framträder i olika, varierande skepnader, kön, attityder och roller. Ibland är vi föräldrar, nästa gång barn, omlott, vi är offer och förövare, tjuvar och de bestulna.. Så i min värld går det därför inte att peka ut någon enstaka händelse, stor som liten och döma utefter den, då min övertygelse är att vi måste se hela bilden – OM vi vill förstå. Dömer jag en del, har jag även dömt ut mig själv, sett från det perspektivet.

Jag behöver dessa upplevelser, dessa rollförflyttningar genom liven för insikt att nå högsta tillståndet: försoning, som är vägen till sann kärlek och vidare som en naturlig följd: fred på jorden, och så till lyftet: access till nästa värld med ett snäpp uppåt i livsspiralen, kanske. (vet ej riktning) men fram tror jag på..

Inom mig har jag redan strålen, ljuset, om vi ska försöka ge det begripliga namn: paradisets ursprungslåga, det divina skapande nyfödande tillståndet eller stilla varat, eller det blå medvetandet.
Universum finns inuti, precis som jag är en del av allt som är var och blir. Jag tror att vi alla är en del av något större. Vi är omslutna av rymd. Vi är som stjärnor, gnistrande ibland höljda av rymddimma, men vårt sken finns där. Skenet är vårt liv, vår energi, vår essens, liksom rymden kanske är tillvaron upplöst mellan kropparna, materien och upplevelserna. Vem vet?
Det gör ingenting bortom orden, vet jag vad eufori i varat är, det är min gåva som jag försöker översätta i ord, i en frenetisk iver att bevara allt detta vackra och att sprida hopp för de som är vilse i sitt ljus, vilse i ett skrämmande mörker. Ett mörker som egentligen inte vill något ont, men som känns diffust och skrämmande med alla sina gömda frågetecken..

Nu är jag här, i just denna tid, nu här på jorden, och jag blev hatad innan jag uppvisade egenskaper eller hade en egen karaktär. Det är inget personligt. Jag Är, men det känns obekvämt i ett ”här”…
Denna känsla av bortstötning, att vara i vägen, stundom en bottenlös sorg, i att vara övergiven, att leva.
Att andas är svårt, jag andas inte genom näsan, jag kippar efter luft. Tilltäppta näsgångar.
Det är inget personligt - att jag är rädd, rädd för i princip alla. Jag danades sån.
I de känsliga åren, då vi är barn och ungdomar, söker många av oss sammanhang och trygghet, många vill ingå, känna sig beskyddade. Vi vill älska och älskas bortom våra prestationer, att bara få känna uppskattning åt båda håll och att trivas i harmoni tillsammans. Harmoni - är en gåva, långt ifrån alla umgängen givna. Så många av oss jobbar på det, strävar efter det: harmoni. En avslappnande, tillåtande, frisinnad empatisk vällust, värme och välbefinnande och mån om varandras väl och vä.
Det är tyvärr inte något som bara finns och infinner sig, då många är av livet och dess olika omständigheter hårt prövade, pressade och utsatta.

Är EN oharmonisk i vårt umgänges orkester, blir hela konserten lidande. (Kanske finns Dolby?)
Så här börjar anpassningen. Vi imiterar, eller protesterar, vi reagerar, vi stöter, blöter gråter, förlåter, ger upp, reser oss igen och ibland fungerar det, åtminstone ”känns” som det fungerar, som en slags vapenvila, ett slags stiltje; är det lite för tyst, lite för lugnt hör vi våra egna hjärtslag och då kan vi ibland vagt uppfatta larmet.
Larmet som indikerar att vi är utanför oss själva. Kärnan. Stjärnan. Ursprungsljuset.
Här kommer olika koncept in som vi erbjuds, eller som vi i längtan och med själens gapande tomrum desperat söker upp själva, i allt från förglömmelse till uppfyllelse. Fly, distraktion, leda bort skriet tänka på något annat, rikta om fokus eller fylla oss med färdiga koncept via någon religion eller annat mäktigt. Den kollektiva religionen är ett tillstånd av masshypnos där känslor kan upplevas i allt från fullkomligt överväldigande, till enormt fridfulla, och viktiga och är väldigt beroendeframkallande. Några, ja många, hamnar i föreställningen att andra behövs för att vi i ett tillsammans ska kunna nå uppfyllelse och sammanhang.
I det yttre söker vi det inre, och här förlorar vi oss.
Ängsligt umgås många på ytan, i ett ömsesidigt geende och emottagande för att fungera, för att överleva. Några vill hellre bli upptagna i en grupp, hellre än att gå in i sitt hjärta. ”Gå in i sin kammare och be” (begrunda).

Gruppen skapar en gemensam energi.
(ordet gemen skrämmer mig, det är en synonym för elak, hoppas den inte har den kraften? Jag skulle välja snällsam hellre…)
Jag börjar om: Gruppen har en sammanskapad energi. Den är kompakt. Den är inflytelserik. Den har mer densitet än min egna. Jag känner ”grupptryck”.

Går jag min egna väg, kan någon i gruppen utanför mig väckas i obehag (ofta en omedveten gest av avund på grund av dennes medfödda längtan att likaså få vara sig själv, denne blir bryskt påmind om sin anpassade, kvästa position i gruppgemenskapen som vilar på regelverk och koncept). Se häxan. Oberoende vågade hon bejaka sin lust, vara väl familjär med naturen och koka brygder och måna sin hälsa till kropp och själ, i sin självständighet i att lyssna på naturens krafter. Det väckte ont blod i många anpassade. Homofober. Kvinnohatare. Pedofiler. Hycklare. Allt ursprunget ur de oförlösta själven, den påtvingade kyskheten, regelverken, pressen och skuldbeläggandet. Kraven. Prestationshetsen. Inträdesproven för grupptillhörighet.
Så enkelt att gruppen bildar mobb, drev, att det uppviglas och lynchas, pressas, jagas och skuldbeläggs. Skuld föder skuld.

Förr dödade vi här i Nord med vapen, klubbor, yxor och svärd, kanske bajonetter vad vet jag, dödliga vapen var det, bål och annat som ändade våra liv. Våra ljus.

Idag är det Orden vi helar med, och slåss med.

Jag är rädd, samtidigt längtar jag och mitt hjärta efter delad kärlek, utan att jag ska ge avkall på mitt medfödda ljus. Det känns som en skir låga. Jag känner mig bräcklig.
Svär någon i vrede, är det dubbla budskap (och dess vibration i splittrad kraft). Är det en individ med hätska och därtill med ett kritiskt sinnelag, en slags felsökning för klander, blir min luft än mer tung att andas in
Jag är rädd.
Paranoia blir nära.
Skygg.

Vill någon väl, men säger lite klumpigt motsägelsefulla ord, sublima tyngande budskap som: ”Var rädd om Dig” blir jag otrygg, besviken, jag känner mig ensam om att förstå vikten av att bruka orden, dessa magiska formler väl.
Känner mig sviken, vill kunna lita på, att det ska vara klokt och tryggt även då vi umgås, likaså som då jag är själv … i ljuset ??
Rädd, ordet rädd, påminner min hjärna om bilder på rädsla, blixtsnabbt skapas en inre film av rädslans olika gestalter. Sänkta blickar, hopkrupna axlar, skräckslagna kvinnan inför nästa slag, barn som springer från napalm.  Såna bilder. Min hjärna längtar mod. Min hjärna längtar trygghet. Modiga bilder. Indira Gandhi. Mandela. Barn som står upp för sin stolthet och glädje. Hundvalpar som vågar älska utan förbehåll. Mod att bara vara spontan.

”Jag ser Dig” … ”jag tror att Du har modet inom Dig” DET får mig tillbaka till den jag är, till den jag egentligen vill vara.
Det vill jag ge: påminnelsen om at jag tror på DITT LJUS och DIN KRAFT.

”Kämpa på”, ”en kämpe”, ”bra kämpat”, Shit!!! … jag blir så ledsen, jag blir så arg och förtvivlad hur vi berömmer de som hamnat i ett läge att de ”måste” slåss, som i kallsupar mot farliga vågor, berömma någon, uppmuntra någon som lider? Glorifiera kampen. ”Snygg tortyr”, ”bra ramlat”, ”tjusig medvetslöshet”, ”fin förkylning” … så galet, det kan bli ju???
Bättre är väl att andas, härdas, påminnas om att motståndet föder kramp. Kamp är låsning. Kamp är emot. Ge alternativ. Skapa hopp.

Aldrig, jag slåss mot mig själv.
Jag älskar mig själv och jag älskar med mig själv. Får jag en hälsoutmaning då vill jag lyssna, hålla om, istället för att dämpa symtom, förneka dem, låtsas se en fiende och kämpa. JAG VILL sända riktad god energi, kärlek, till det utsatta stället. Omfamna, sätta värme och ljus på. JAG KAN PÅVERKA. Det är att ta tillbaka makten och ansvaret för mitt liv och min läkekraft. Sakta lindrar jag smärtan och ersätter den med lust, harmoni och glädje. Homeostas som är grundläget.

Så min tortyr är att jag i grunden är en älskande person. Jag går alltså och är tokkär i mig själv, och jag har överflöd av glädje och skaparkraft att ge ut. Ja, jag vill dela, lysa, belysa, samstråla … Jag är medveten och självbejakande också, vill spara på mina resurser, ej lakas ut. Ja, jag har lärt mig och jag vet mina gränser, och jag trivs enskild, så jag säljer inte ut mig. Jag vill älska på ett fint sätt. Medvetet. Som ett barn. Som barnen. Fria tillsammans.
Problemet är just det, att jag, självständiga jag, också vill nå delade sköna tillstånd. Jag vill också lära mig dela lycka, metaforiskt sjunga i kör, dela harmoni, känna en fin delad ömsesidig kraft, skapa lycka tillsammans, men så är jag såååå bräcklig — ett fel ord, och min livslåga kippar. Ordallergi!

Jag är rädd.
Nästan, blivit autodidakt, en hemgjord autist, skapat tunnelseende och selektiv hörsel.
Förr var fetma min sköld (175 kg) idag, nu är jag mera … utan mur.

Jag är rädd. Vad ska Du säga?
Hur ska jag ta det?
Målvakt utan skydd.
AJ!!!
Jag är rädd för mig själv att jag inga filter har, rädd för att jag längtar efter andra ibland. Rädd för att de få jag vågar ta in och umgås med, dela ord med, att de, att Du ska säga de ord som gör mig illa. De där fraserna och orden som Svider så.
Knivar i min ordkänsliga själ.
JAG ÄLSKAR ORDEN SÅ!
DE GÅR RAKT IN

Jag får hela tiden vara på min vakt.
Fast många vill och menar väl, så är orden inte alltid så kloka ... och ofta lite ... eller helt fel, för min filterlösa existens. En sköldpadda utan sköld. En räka utan skal. Ett naket hjärta, en nykläckt fågelunge.  En autenticitet i mig, som behöver samma, total medveten strävan efter harmoni i varje stavelse. Det sanna och äkta som vill väl.

Jag blir negativ ibland, ja ofta, det är då jag är rädd i att bli störd, att bli trängd, att bli pressad, att jag ska stressas in i något jag inte beslutat eller valt själv. Då ser jag bilder och så sätts karusellen igång, fortare och fortare tills jag får panik, oro och hjärtklappning och ibland längtar jag att få försvinna i något som liknar – att släcka mitt liv.

Då orkar jag inte andas … Alls … längre
Sömnapné, sömnparalys, pipljud då jag andas, talförlamning, hjärthullerombullerklappning, stryparsjukan när halsen inte vågar mer.

JAG VILL känna mig trygg.
Hur gör jag, när Orden från er andra är som rysk roulett? Känns så: ödesdigert. Farligt. Svårt..

Själv hinner jag välja mina ord.
Men jag har inte stora sköldar nog att värja mig för världen.
Visst jag kan fortsätta nödandas i mitt självbyggda fängelse i hopp om en fredad tillvaro, nu är mer eller mindre alla i karantän. Men sen, om vi tar och får tillbaka vår frihet:

Kommer vi tänka på orden?
Att kamp är kamp.
Och rädsla befogad ibland men ej konstant, att modet är att stanna upp, att
Medvetenhet är varje val vi gör, varje ord, varje känsla, varje tugga, varje liten akt av välvilja, omtanke och kärlek.

Kommer vi att förstå att vi är inte skyldiga någonting, att vi kan ... att det är bara att vara en fredsbevarande styrka. Att tokälska sig själv, ja för då tror jag vår värld blir så där galet skön att leva i. Kreativ vänlig, full av busiga överraskningar, hur vi skiner i innovation och skaparglädje i det sanna Äktaskapet.
Äkta, stärkande relationer och harmoniska toner och kloka, goda, glada ord.

TACK för mig.
Modet odlar jag på,
och resistens via min ärlighet,
jag skriver för mig och alla er som inte finner orden för olusten, för er som känner smärtan men inte vet hur uttrycka den, jag skriver och delar för att ett öppet hjärta öppnar och avväpnar andras hjärtan, om lust mognad och stunden är rätt.
Nu!
Inspiration. In spirit. I själ till själ. Beröra och beröras utan att störa eller förgöra.
Bara tillföra.
Flödet, rymden, ljuset är vi alla del av det behövs bara tillåtelse, trygghet och mod och massor av tålamod.
TRO
TILLIT
TAJMING
TÅLAMOD
TACKSAMHET

sssssTYRKA

Nu lyser jag igen, en stund.
TACK att Du andades med mig en
litet ordblick.

Keep on shining that LoveShine

© Word with Victoria inside
@ DominiQue NVC Costa