Eller vänta på att bli det på riktigt, vad är det bästa?

Den här texten är svår att skriva, mycket för
att man egentligen inte ska utreda sig själv
och därför är det lätt att den blir till en
kompakt massa bestående antaganden
om hur omgivningen fungerar där utanför.
Men kvinnan som ur ett kriminellt perspektiv
äger rätten till min lägenhet.

"-Jag var först" som hon säger för att sedan
säga till mannen som hon nu bor hos tillfälligt
för det är så synd om henne att hon inte får
mina nycklar så hon kan flytta in och givetvis
tycker hon att mina saker är hennes, som jag
har tagit här i lägenheten som jag bor i.

"-Vi kan fortsätta samarbeta
fast jag flyttar ner" säger hon till honom och
"-Jag har inget kontrakt" svarar hon på frågan
om att sedan vara med och starta gårdsföreningen,
för då krävs det att man är laglig hyresgäst.

Det är verkligen synd om henne för hon är brottsoffret och att jag, säger hon är en szitsofren hora, eller hur det nu stavas när man har flera personligheter och tror att man är någons annans identitet.

Hon tror att hon är jag och hon vet att hon är hon också.

Eller vet hon inte det?

Den här texten är svår att skriva just för
att få fram känslan så måste jag använda
orden så här, något som jag inte tycker om.

Och jag undrar om det inte är bättre att hon släpper
sin vanföreställning och börjar medicinera sig frisk.?

Men det är hämtat ur kriminell miljö och de vågar inte
ta hjälp av samhället, tror sig åka fast om de berättar..

(Nu sägs en mening med hög röst)

-Men Herregud, släpp dessa tankar och ställ till rätta!

(Någon svarar i rummet)

-Håller med!

(Nu riktas uppmärksamheten mot kameran)

-Undrar ni vad jag håller på och berättar om?


De vill inte blanda in polisen.

Jag ska inte utreda mig själv.


Dö-läge, men till de kriminella, detta betyder inte "att skjuta".

Detta betyder att vi inte kommer till rätta, utan att be polisen.

Kom hit till oss, vi börjar om igen.

Hm, vill ni läsa min sång text som ingen vill ha, den är för kåt.

Inget svar, men här är eländet i bokstäver..
Ängel på min strand
skör i sin hand vilar
på toppen ändå kör
jag loppen kommer
fram fram fram ända fram

Seglar i min båt låt snabb
stressar för att hinna med
vill inte komma ut försent
en snubbe som jag raritet

Lättar på spänningen
dansar sen gärningen
tar inte ton trots pion

Tar mig tillbaka till
tiden
säg inte
säg inte mer
inte mer
säg inte mer

Ängeln lyfter sin sköra kropp
över min bara så rejäla mopp
ett litet ägg är i befruktning
en liten själ i den här kärlek
dansar vi
omkring i skeende
dansar vi
omkring i skeende
där kommer en stjärna fram
som lyser i mitt barns namn

Stressar fram i mitt bröllop
stressar jävligt upp och ner
Tiden finns inte längre mer
ser ner från min egen planet


Tänkte om ni tycker att jag är bra på det som dom gör.

Jag menar,
kan inte mannen där bara flytta över samarbetet till mig?

Ja, så kan polisen få henne, hon som tagit din person.

Fatta,
vilket djävligt liv en har i ett hyreshus för soc utsatta.

Inte behöver man bli kriminell eller stanna kvar i det.

Nej, nu är allt så otroligt bra beskrivet, så varför inte?

(De två kvinnorna flyr från lägenheten)

(Polisen verkar inte förstå allvaret)

(Mannen ringer Kristjan)

-Hur fan ska det här gå?