Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

25dec






Det finns något sorgligt och rörande med alla människor som bejakar en romantisk och drömsk världsåskådning, där de klär ut sig till ädla prinsessor och prinsar som leker kloka och insiktsfulla. Inom dem finns det en blind fläck för den vidsträckta komplexitet och motsägelsefullhet som tar plats i känslolivet, jag talar olika språk inom mig själv, det pågår ett inbördeskrig i mina vener där drömmar, känslor och beslut krigar om livet.
Alla dessa föreställningar, romantiskt skimrande månskensteatrar gör mig nedstämd. På väggen bakom de överdrivet nobla och ädla människorna kan jag se hur skuggor av barn i en procession avtecknas, där de går med sina varma, artificiella ljus i händerna, och sina syntetiska glorior ovanför huvudet och låtsas vara ett slags helgon.
Hos somliga människor är utgångspunkten att smärtan, ångesten kan kontrolleras genom vilja och insikt. Men de djupa sprickorna i fundamentet, den djupsvarta tjärnen som ropar sina besvärjelser i skymningsljuset förefaller inte vara ett kunskapsproblem. Att försöka laga ett splittrat och utomjordiskt hjärta med hjälp av svart och vit insikt är som att försöka laga en sönderfallande stad med hjälp av förnimmelser, hur ädla och goda i sin intention dessa än må vara.
Men konsten finns där, det vackra finns där. Jag sällar mig till skaran av människor som inte leker dockteater med sina förnimmelser, som inte förenklar det som inte kan förenklas.
















Prosa av Androiden VIP
Läst 70 gånger
Publicerad 2020-12-25 18:13



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Androiden
Androiden VIP