Kära Solkatt vad du är vacker, strålande i korridorens dunkel.
De dagar du bländar mig vandrar mina tankar tillbaks i tiden.
Då du var här hos mig, reflekterandes från min spegels nötta yta.
Med dig kunde jag bära min spegel med stolthet.
Inte ens molnen skymde min sikt, för jag visste att du är här hos mig igen när regnet upphör.
När molnen flyr kommer du med solen och gnistrar som guld i ett hav av kol.

Men en stormdag orkade jag inte längre bära min spegel stolt.
Jag föll handlöst ner i djupet och min spegel krossades mot en sten.
Miljontals med bitar regnade ner över min värd, i förtvivlans starka grepp hörde jag ej att du sa farväl.
Du var inte längre min kära Solkatt.

Under tidens gång fann jag tillslut alla bitar till min spegel.
Jag lät fästa dem med tråd från ekens gamla grenar.
I vårvindens mjuka drag fångar de nötta bitarna upp solens sköraste strålar.
Nu kastar jag mitt eget ljusspel mot trädets hårda bark.
Kära Solkatt en dag kanske du får syn på min reflektion i korridorens dunkel, tänk då på den tid vi hade tillsammans och le.