jag var allt


och jag var ingenting

flagor av tid som vinden

fångat i månljusets sista serenad

min själ föll ihop
som en punkterad lunga

rann som kristallklart svart vatten

över hennes violmjölkvita händer


nätterna vilseledde mig

in bland falska syrenbersåer

som svallade fram

ohämmat

blåvioletta vågor

ur de uppslagna arkens

blekgrå alplandskap


i sängen låg jag

ofta och lyssnade

på den stillsamma pulsen


i mitt hudlösa bröst

ekon

av tiden som flytt

till

en plats där kvällen

var 1200 gånger

starkare


än på

jorden


ur akvarellmålningen ovanför min säng

rann en vinterblå bäck

in i mitt sovrum
förde mig

bortom vågskvalpen
och vindarna
genom de susande skogarna

in till rummet

där du satt vid ett litet bord

i din röda klänning

såg med dina nyspruckna ögons

öppna

oändliga

famnar

och målade

citrongula trädgårdar

i svävande morgonljus

svallade fram i mitt hjärta

och sjöng

om allt det

som ännu inte varit