Med piller, rosa moln, jag rör mig som Rhodos Koloss:

fjättrad vid en diagnos som man har lottat fram.

Jag rullar mina stenblock som en dagens Sisyfos.

De enda känslor jag har kvar är självförakt och skam.

Jag ristar mina drömmar klädd i psykets vita dräkt,

där armarna är låsta och min själ en dimridå.

De drogat bort min handlingskraft och framtiden är stäckt:

Livet är ett inställt självmord, aldrig mer än så.