och hon var slöjor av rök som förgrenade sig som svarta kranskärl över det spräckta himlavalvet, jag åt av tiden, lät mig hypnotiseras av dess förföriska penseldrag mot min sovande själ, och allting förflöt, och universum var en speldosa som gud gett till barnet när det vaggades till ro i sin nattsvarta vagga,

och stjärnkikaren som du byggt av din lögn stod uppställd vid bergets kant, alla nakna själar som famlade i mörkret efter tidlösa fjärilar, flagor av evighet som brann som eldflugor ovanför de älskandes kroppar,

jag behöver vara blind, och leva i underjorden med blott en vild brinnande iris i vinterblå nyanser målad av mästarens händer på de förmultnande väggarna,

jag behöver vara blind, med några droppar regn och lite jord i en glaskupa under alla drömmar som hänger som en tung mörklila gardin över tillvaron,