Historien är, vilket är väl känt, baserad på Peter Siepens smått fantastiska upptäckt som han gjorde i början av tonåren. I ett väl gömt antikvariat någonstans i utkanten av 20-talets Berlin hittade Siepen det hittills ända funna examplar av Encyclopedia Britannica (1919 års version) vilken innehåller artikeln om landet Phuket. Artikeln beskriver detta till synes påhittade land på cirka åtta välfyllda sidor. Den inleder med landets historia, först den geografiska och sedan den socio-ekonomiska; därefter beskrivs dess nuvarande statskick och tre sidor ägnas helt åt dess invånare och kultur. Geografin i sig är endast den mycket säregen: Enligt artikeln finns det bara en kontinent inringad av ett gigantiskt hav. Denna kontinent är till hela sin yta landet Phuket. Tidsskalan på den beskrivna historien är även den häpnadsväckande, Phuket, i dess nuvarande form, skapades 13 miljoner år innan vår planets yta hunnit svalna. Man förstår snabbt att detta land inte kan existera på samma planet på vilken vi existerar - därmed måste Phuket antingen vara helt påhittat eller så har det en än mer eterisk förklaring – något jag inte kommer att fördjupa mig i, det finns otaliga andra som gjort det [1].

Filmen En gång i Phuket beskriver alltså en påhittad resa till denna plats och allt som kan tänkas inbegripas i en sådan fantastisk miljö. Mycket vikt läggs på humor för att inte skapa en allt för fjärran realisation av landet. De flesta kan identifiera sig med karaktärerna och på något sätt även med den främmande världen som målas upp – detta är som sagt ytterst viktigt för att distansera filmen från rena science fiction verk. Det trovärdiga språket de talar i Phuket bidrar starkt till realismen, men i vissa scener blir det helt fel och allt känns löjligt. Filmen återhämtar sig dock snabbt från dessa små verklighetsflykter och överlag håller den en konstant dramaturgisk nivå.

Vissa har hävdat [2] att filmen är en förlöjligande kommentar på de populära solsemestrarna vissa svenskar beger sig ut på men jag vill mena att de helt missat filmens poäng. För mig visar den hur en helt påhittad, otrevligt främmande plats, kan göras bekant och tilldragande. Att denna plats råkar vara baserad på en av förra århundradets största upptäckter ger bara historien ett skimmer av mystik.

Vissa spekulerar i att Peter Siepen härstammar från Phuket, landet där en man kan leva och åldras i 200 år utan att dö. Jag finner den tanken smått grotesk.

Referenser:
[1] Tlön, speglar och tertis uqbar – 1957 av Jorge Luis Borges.
[2] De kallar mig tönt – Tomas Ledin, 1954 till nu.