Samtidigt som jag tittar på klockan märker jag att jag har en sten i ena skon. Igen, tänker jag. Men jag har ingen tid att göra mig kvitt den, Nadja har redan fått vänta länge. Jag läser bokstäverna som är tryckta på glasdörren framför mig: Café Blå; en liten skylt som hänger vid sidan om dörren indikerar att dörren är upplåst. Igenom cirkeln som skiljer ett a från ett å ser jag Nadja sitta ensam vid ett bord. Jag slår upp dörren lite för kraftigt som för att på något sätt visa att jag skyndat mig. En klocka som hängt ostört vid dörrkarmen vibrerar ilsket för att signalera min ankomst. Nadja tittar upp.

Jag känner en lättnad då jag stiger in och ser att det inte är särskilt mycket människor inne på cafét - kanske åtta, tio stycken uppskattar jag snabbt. Den värsta lunch-anstormningen måste vara över tänker jag, samtidigt undrar jag om jag inte varit här förut, något känns bekant: en doft, den nästan kväljande värmen från alla maskiner, människor; eller den stora bardisken som för tillfället är nästan tom. Jag ser mot Nadja och visar att jag upptäckt henne genom att lyfta min högra hand tio centimeter samtidigt som jag formar något slags hälsningstecken med den. Hon har brunt ganska kort hår, en lugg - jag gillar inte lugg. På sig har hon en slags väst fast det är i början på Juli. Västar har jag aldrig tyckt särskilt mycket om. Jag tycker de är löjliga, dels för att de är stympade och otillräckliga. Jag får kontakt med en kvinna på andra sidan baren och beställer en capuccino, vi förstår varandra och strax sätter jag mig med min dryck vid bordet mitt emot Nadja. Efter att vi sett på varandra under tystnad en stund säger hon, ’det var ett tag sedan’. Jag säger inget utan tittar på min kopp, den är svart med gulddetaljer, och undrar om kaffet svalnat tillräckligt för mig att dricka. Hon börjar förklara hur hon medan jag var försenad behövt lyssna på minst tre olika par som alla diskuterat vädret: ’Hur intressant kan det vara?’, frågar hon. Jag hinner inte uppfatta om det var en fråga till mig innan hon fortsätter: ’Det är sol, det är varmt och igår var det likadant, hur tror du det blir imorgon?’. Jag funderar på att nämna att vårt samtal hittills varit minst lika givande som deras, men något i hennes ansikte får mig att hållla tyst. Det är något med henne som inte känns bra, som om hon gör allt för att dölja något för mig. Någonting som hon inte vill visa för en vän som hon träffar en gång i halvåret.

Jag minns ganska tydligt första gången jag träffade Nadja, men inte exakt när det var, jag vet att jag precis hade avslutat den sista vårterminen i gymnasiet och hade en sommar av ovisshet framför mig, något som inte bekymrade mig. Hon jobbade på ett fik, inte helt olikt andra fik, anonyma människor kommer och dricker sitt kaffe och äter sin paj, kanske säger de något men oftast inte. Personalen tar hand om maskiner och anstränger sig för att vara trevlig, se trevlig ut. I alla fall var det där jag först såg henne, eller hon såg mig först. Jag var där med en vän från skolan och vi hade beslutat att äta något efter att ha blivit hungriga av att ha suttit i en park och druckit öl. Vi hade en varm macka att
dela på och satt där och åt vid ett litet runt bord. Utanför kunde man se människor gå hem efter kvällens nöjen - en bio, kanske någon konsert - i skenet av sällskap och den gula gatubelysningen. I fikets högtalare kunde vi höra någon förfärlig musik och jag bestämde mig för att gå till disken och be dem stänga av den. Vid disken stod Nadja, ’kan ni stänga av musiken?’, frågade jag, ’min vän har det jobbigt just nu, han har precis gjort slut med sin flickvän och den här musiken hjälper honom inte’, förklarade jag. Hon tittade på mig lite frågande och sa, ’de flesta av våra gäster uppskattar musiken och trots att din vän mår dåligt ska vi andra inte behöva må dåligt’. ’Vad menar du?’, undrade jag som inte riktigt förstod hur hon menade att man kan må dåligt utan musik. ’Jo, de flesta som sitter här har absolut ingenting att prata om och tystnaden som skulle uppstå
om vi stängde av musiken skulle bli outhärdlig - både för mig och gästerna. Vi skulle helt enkelt förlora kunder och efter ett par veckor skulle vi behöva slå igen’. Jag tittade på henne en stund, sedan sa jag: ’okej jag förstår, men stäng av musiken, min vän vill inte känna något just nu och musik tjänar endast till att skapa känslor, ofta falska, men ännu värre, musik har en förmåga att förstärka redan existerande känslor, det är något vi båda vill slippa för tillfället’. Hon skrattade och jag tittade förvånat på henne. ’Du är rolig, vad heter du?’, frågade hon.

Trots att vi inte ses särskilt ofta brukar våra möten utspela sig
som för några som ses varje dag. Vanligtvis skippar vi hälsnings-
fraserna, vi kommenterar aldrig varandras kläder, vi har synpunkter
men vi vet att ingen av oss är särskilt intresserad av att höra åsikter
om någon ny t-shirt. Ofta frågar vi inte ens varandra vad som hänt
sen senast - trots att det troligtvis har hänt en hel del. Jag är inte
säker på vad det beror på, jag är inte intresserad av att ta reda på
det eller för den delen ändra på det. Många skulle kalla vår vänskap
för ytlig, om ens för vänskap, vissa förstår sig inte på relationer.
Vår relation är komplex, den är oöverskådlig men ändå välsorterad.
Den är en välkonstruerad labyrint fylld med vilseledande gångar och
vackra dekorationer, men vi har valt att stanna vid ingången. Inte av
rädsla för att tappa bort varandra, utan av rädsla att vi skulle tappa
bort oss tillsammans. Att spendera livet tillsammans, avskurna från
världen utanför, och endast sträva efter att finna gången som slutar
förgrena sig och äntligen visar oss slutet. Jag kan tänka mig utforska
och uppleva hela konstruktionen, men inte med Nadja.

Vid baren sitter en man på en ful liten stol i rostfritt stål. Han har precis druckit upp sitt kaffe. Han slänger en svart läderväska över axeln, drar sitt blonda hår bakåt med handen och börjar gå mot dörren med den lilla arga klockan. Då dörren slår igen slår det mig att mannen glömt att betala för sitt kaffe, eller valt... Jag ser mot personalen som står bakom disken och förstår att de precis har gjort
samma upptäckt som jag. Nadja fortsätter att prata om vädret, eller om paren som pratar om vädret, eller om något helt annat. Jag nämner inget om kaffetjuven. Personalen ser uppgiven ut och jag anar något liknande hos Nadja. Efter en liten stund, kanske tre eller fyra minuter, dras jag långsamt ur mina tankar tack vare en förändring i Nadjas ton - jag detekterar förakt: hon har börjat prata skit om ett ungt par, kanske lika unga som vi, som sitter bara ett par bord ifrån oss. ’Vad tror du de pratar om?’, frågar hon samtidigt som hon tar en bit paj med gaffeln för att sedan föra den till sin mun. Hon låter gaffeln stanna strax utanför munnen och jag förstår att hon den här gången förväntar sig ett svar. ’De pratar nog om vad de ska göra i eftermiddag, eller om vad de gjorde igår - kanske
har de precis fattat något gemensamt beslut som de båda inte är helt nöjda med och nu diskuterar de ifall det kanske var förhastat’, mumlar jag och tar en klunk av det kalla kaffet. Utan att på något sätt visa att hon hört vad jag sagt stoppar hon gaffeln i munnen. En kort tystnad medan hon tuggar och sväljer, sedan säger hon, ’Jag tror inte de pratar om någonting, eller jag menar, de pratar nog bara strunt, de har ett värdelöst utbyte av meningar och åsikter, inte ens de själva tycker det är värt något!’. Jag hör tydligt vad hon säger, men tänker på värken under min fot, mer exakt på den vänstra hälen, och undrar varför jag alltid lyckas krångla in en sten i min sko - och varför oftast den vänstra? Jag kanske rör det vänstra benet annurlundaän det högra, släpar det som en invalid. När jag tänker efter brukar sulan på vänster sko ofta vara mer sliten än den högra. Jag undrar om jag alltid varit outvecklad, eller om det är något som hänt de senaste åren; en långsam, gradvis utveckling, eller snarare många små steg tillbaka till en tidigare version, eller kanske en längre stagnation och sedan en månad av fritt fall. ’Ja, båda två ser faktiskt ut att vilja gå härifrån, men inte i sällskap av den andre’, säger jag mest för att hålla med.

Jag irriterar mig lite på klockan som plingar till då jag stänger dörren till cafét bakom mig. Av någon anledning känner jag mig stressad, som om jag har bråttom till någonstans, eller från någonstans. Jag börjar gå raskt ifrån cafét och utan att riktigt fundera över det viker jag av från den populära huvdgatan, vilken skulle lett mig raka vägen hem och dit jag ska, och finner mig själv på en mindre trafikerad parallellgata. Det slår mig att jag inte betalade för kaffet. Hade jag så bråttom att jag glömde det? eller har jag bråttom just därför? I ett skyltfönster ser jag en förvrängd bild av mig själv, jag borde klippa mig tänker jag och försöker ordna det blonda håret till en frisyr - det visar sig vara lönlöst. För att inte se ut som en idiot fortsätter jag gå utmed trottoaren.

Jag vänder blicken ifrån marken för att titta på husen som kantar gatan på båda sidor. Jag ser mig inte omkring särskilt ofta när jag är ute och promenerar, jag tappar lätt balansen om jag inte har en konstant blick där jag planerar placera fötterna. På andra sidan gatan är husen ungefär lika höga - tjugo meter skulle jag uppskatta. Fasaderna har alla lite olika utsmyckningar och färgerna varierar: gult, grönt, rött - alla urtvättade och bleka, som om husen stått nakna i vädret under hundraår. De är vackra tänker jag, det ser trevligt ut och inte alls som jag föreställer mig att hus i en storstad ska se ut. Jag vill komma närmare och börjar korsa gatan för att komma över till den andra sidan. Det verkar inte vara särskilt mycket bilar på gatan och jag kan faktiskt inte se en enda. Väl framme får jag solen i ansiktet och det slår mig att det måste vara skugga på andra sidan. Jag sneglar snett över och ser ett par gråa hus gömda i mörker. På trottoaren står det människor i grupper, de pratar om något, men oftast spottar de bara på marken. Jag förstår inte varför vissa spottar hela tiden; saliv är väl inget som produceras endast för att omedelbart förvandlas till en projektil. Kanske är de bara uttråkade, eller kanske är det en vana från en tid då de var uttråkade. Jag känner mig direkt äldre, enklare och otrevligare, jag ångrar att jag gick över till den vackra sidan.