Det finns många som jag, men bara en av oss hos varje
Ägare, det gör mig inte unik i Världen, men unik i den värld som upplevs av min Ägare. Det finns många fler hos Ägaren, liknande mig, men oändligt annorlunda. Trots det tror jag att vi alla i grund och botten fyller samma syfte, att vi är skapta med samma grundläggande idé, men jag kan inte sätta fingret på vad. Det är allt jag vet alldeles säkert, för jag är, till och med för mig själv, en gåta.

Jag kan inte minnas hur länge jag funnits, eller vart ifrån jag kommer, men jag vet att jag existerar, och att jag har existerat lika länge som Ägaren. Jag vet inte vad jag är för något eller vad Ägaren är, men jag vet att vi inte är av ett och samma slag, jag vet att jag vanligtvis är underordnad honom, men att jag i vissa tillfällen kan påverka honom mer eller mindre. Allt detta har jag tagit reda på genom funderingar och iakttagelser, dels de gånger jag själv blivit tillkallad och
frisläppt, men även under den tid jag fått tillbringa inlåst djupt inom
Ägaren. För ibland händer det att Ägaren tillkallar oss och släpper en eller flera av oss fria. Tillkallningen sker genom en ljussignal som färgar vår rymd och beroende på färgernas ordning och intensitet vet vi vilka av oss som Ägaren är i behov av. Hur lång tid som har förflutit sedan jag senast blev tillkallad och frisläppt kan jag inte uttala mig om. Här inne är allt evigt, det är omöjligt att
säga i vilken takt tiden går i, det enda som ens påvisar dess existens är alla de fantastiska rörelser och förflyttningar som jag beskådar i väntan på mitt ljus. Rörelserna är för mig omöjliga att beskriva korrekt, ibland tror jag att det inte ens är tillåtet, var gång jag försöker slutar det endast i motsägelser. De är ivriga och uppspelta, men samtidigt mycket lugna och behärskade, de består av färger som existerar endast ett kort ögonblick och som sedan försvinner för att aldrig mer kunna ses igen.

Men detär Världen jag vill berätta om, Världen där min Ägare existerar och agerar. För de gånger jag blir utsläppt, de gånger Ägaren tillkallar mig, då är det som att allt förändras, Ägaren förändras, jag förändras. Där ute, i det fria, är allt fyllt med ljusa varma färger. Rörelserna är inte omöjliga att beskriva längre, det fullständigt sprakar av rörelse och samtidigt rör sig även färgerna! Det är fantastiskt! Jag vill alltid vara där! Men det sägs att det med jämna mellanrum kommer perioder då allt detta underbara förvandlas till ett kallt och grått mörker. Någonting som kallas natten. Dessa perioder skulle då avbryta Världen med jämna mellanrum, och med lika jämna mellanrum skulle Världen avbryta den. Men den här idén lägger jag ingen större vikt vid, hur skulle något sådant ha kunnat pågå utan att jag märkt, eller ens anat någonting? Det verkar för mig helt omöjligt. Och förövrigt har tiden ingen större betydelse för mig, det som jag en gång varit med om kan jagåter besöka, när helst min Ägare önskar, även om det för Ägaren kan uppstå en viss förvrängning. För mig är allt jag upplevt evigt, men endast då Ägaren önskar det.

Min färg är svår att beskriva, någon skulle kunna säga att den är luftig och ljus, men i samma andetag ändra sig och säga att hon aldrig sett en färg som påminner så mycket om ensamhet och död. Denna obeslutsamhet fortsätter sedan i oändligheten. Det finns nämligen inget i färgen som påminner en om någon annan färg, eller om något överhuvudtaget, utom den själv. Detsamma är det med de andras färger, de är alla ensamma om dem. Men på något sätt finns
det en balans mellan oss alla och våra färger. Ibland rubbas balansen lite, men endast väldigt lite, det är knappt så jag märker det, men jag vet att Ägaren alltid märker det.

Detta var hur min värld såg ut för mig innan det hände. Ägaren tillkallar mig nästan aldrig längre, och när det händer, är det som att jag förändrats, Världen där ute är inte som den brukade vara, inget rör sig, färgerna har blandats till en oigenkänlighet. Jag har även börjat bete mig underligt då jag är instängd i Ägaren, tiden får mig att röra mig oroligt och hetsigt, något som Ägaren verkar reagera på. Jag har tappat all kontroll. När jag låter mina tankar vandra runt i tidens senaste, för mig, kaosmönstrade rörelser, finner jag att de aldrig leder någon vart. Det är som om mina tankar är inspärrade i tidens labyrint, och det ända sättet att hitta ut är genom att återuppleva den tid som redan varit. Men Ägaren förbjuder mig att ta med honom tillbaka dit, de gånger jag försökt har Ägaren istället klätt någon av de andra i min färg, för att sedan tillkalla den i mitt ställe. Min funktion verkar inte längre behövas av honom. Jag drivs längre och djupare in i honom vid varje rörelse. Jag har bestämt mig för att sluta kämpa emot. Hit når inga färger längre, här är allt svart. Jag är rädd... men kan jag verkligen vara rädd? Har känslor känslor?