Klockans arm pekade på tolv när de sista passagerarna satte sig till rätta i den slitna tågvagnen. Utanför var det fortfarande ovanligt varmt för årstiden och mannen, som nu en längre tid suttit och betraktat reporna på tågets fönster, kände en lättnad då tåget slutligen begav sig av från perrongen. Bakom sig lämnade han verkligheten som var den slitna tågvagnen och förutom ett par avlägsna stugor som for förbi var det bara månen och mannen som existerade. En lyckad kväll tyckte han att det varit, även om han kände att han inte fått visa upp hela sin reportoar. Speciellt tricket med tändsticksasken hade gjort succé, mindes han förnöjt.

- Hur kommer det sig att så pass många människor är faschinerade av tändsticksaskar? Frågade han sätet framför honom.
- Det är ju bara en ask, som vilken annan ask som helst, men det är ingen som är intresserad av chokladaskar, en tom chokladask är för många lika intressant som en sten, men en tändsticksask utan innehåll...

Utan att han hade märkt det hade alla säten i vagnen somnat och när han åter vände sin blick mot verkligheten möttes den av en tillsynes mycket förvirrad biljettkontrollant.

- Ingenstans, sa mannen så fort han kunde och räckte fram tre tändstickor.

Utan att säga något tog kontrollanten en av stickorna och höll den så nära sitt öga som han bara kunde utan att riskera att bli enögd. Efter att noga ha granskat stickan ryckte han till sig de resterande två och försvann bort längs med vagnens mitt samtidigt som han mumlade något om friterade färdbevis. I sin hand hade nu mannen en tom tändsticksask, han stirrade intensivt på den och hans tankar var snart återigen sysselsatta med att nysta upp gåtan med tändsticksaskarna.

- om jag lägger en knapp i asken, då tar jag för givet att asken helt tappar sitt värde, men om jag däremot omsorgsfullt placerar en tom, mindre ask, i den större asken...

Plötsligt började något bekymra mannen, han hade blivit extremt medveten om sina ögonlock. Varenda blinkning antecknades och undersöktes i hans hjärna, en för mannen välkänd panikkänsla spred sig i hans kropp samtidigt som det enda han kunde koncentrera sig på var att öppna och sluta sina ögonlock. Han tyckte sig inte ha någon kontroll över blinkningarna, och känslan av att frekvensen, med vilken de slöt och öppnade sig, hela tiden ökade gjorde honom mycket illa till mods. Tillslut bestämde ögonlocken att de efter en sista blinkning inte ville öppna sig igen och mannen kunde återigen koncentrera sig på det för honom viktigaste frågorna i hans liv. I världen existerade nu endast mannen och hans tankar och på insidan av hans ögonlock spelades det nu upp en scen från tidigare samma kväll.

I bilderna på ögonlocket befann han sig på en inflyttningsfest i en lägenhet någonstans i den finare delen av staden, vems visste han inte, det enda han visste var att han var där för att underhålla. Allt var förberett, kostymens innerficka hade han fyllt till bristningsgränsen med extra salta saltapinnar. På huvudet hade han det senaste håret och etiketten var till och med fortfarande kvar – extreme berry, one size, stod det på den. Efter att ha stått ett par timmar i händelsernas centrum, utan att någon lagt märke till honom, utbrast han med en gäll, intetsägande röst.

- Får jag bjuda på en extra salt saltpinne mina damer?

Damerna såg måttligt roade ut och skulle precis börja förflytta sig till en plats i rummet där avståndet till mannen maximerades, men när de fick syn på tändsticksasken som han hade i rockärmen stannade de abrupt upp. Detta uppfattade mannen och världsvan som han var informerade han snabbt sällskapet om att den var tom. Detta skapade en spänd tystnad i rummet och allas blickar riktades mot asken. Men det endast mannen visste var att i asken låg det tre tändstickor. Mannen visste att i dessa tre stickor kunde hemligheterna om livets mening mycket väl gömma sig.

- Ingenstans! Sprakade det till i tågvagnens sedan länge trasiga högtalarsystem.

Men mannens öron var för tillfället inkopplade i hans inre mediespelare och det han uppfattade i samma ögonblick var ljudet av en ask som faller genom luften.
Kort därpå spreds i rummet det omisskännliga ljud som uppstår då en tändsticksask som innehåller endast tre tändstickor landar på en antik björnfäll. Samtidigt då asken föll hade någon slitit av etiketten på mannens frisyr, allt verkade gå enligt hans plan. Med en snabb cirkelmanöver kastade han alla de extra salta saltapinnarna ut över hans publik och inom loppet av sju minuter hade han även lyckats försvinna ut ur lägenheten och in i sin tändsticksask. Ingen hade sett hur han försvunnit och hela händelsen diskuterades sedan flitigt under resten av festen, allt medan inmundigandet av extra salta saltapinnar sakta övergick till ett rent vanebeteende.

När mannen öppnade sina ögon satt han återigen på sin vanliga plats i tändsticksasken, vid det repiga fönstret. Han funderade på om en känsla lever, och om den i så fall själv har egna känslor och så vidare i evighet, och att detta i så fall skulle kunna förklara varför den där biljettkontrollanten var så förvirrad. Nöjd med att själv ha allt under kontroll lutade han sig tillbaka mot ryggstödet och fortsatte studera reporna och sprickorna som förgrenade sig i oändligheten på det annars ändliga fönstret.