Vinden river i mitt redan trassliga hår. Det flyger runt och tvinnas till små piskor som snärtar mitt ansikte. Jag färdas på en stig som jag aldrig förut sett. Den är full av krossat glas som förrädiskt attackerar mina nakna fötter. Blodet som sipprar ut värmer dock tillfälligt min frostbitna hud innan det stelnar.

Sikten är dålig. Den gråmjölkiga dimman gör att jag bar ser någon meter framför mig, ändå har jag börjat springa. Gång på gång snubblar jag och faller till marken. Att resa sig igen är nästan en ansträngning alltför stor i det skicket jag är, men det jag springer mot lockar för mycket. Det ovissa målet har en dragningskraft som vägleder mig genom dimman och tröttheten.

Helt plötsligt märker jag hur stigen breddas och vinden byter riktning. Vinden blåser nu rakt västerut och stigen har bytts mot klippor och vassa block i en svag lutning uppåt. I takt med att vindstyrkan ökar skingras dimman och jag börjar skymta en gestalt längre fram. Den är stor och reslig och verkar inte alls påverkas av det hårda vädret. Vinden måste vara som starkast däruppe men gestalten står helt oberörd. Den vänder sig nu sakta om och en overklig värme börjar spridas i min kropp. Kylan har gjort min tanke seg men jag inser sakta vem som väntar mig där framme. Jag ökar omedvetet takten och är nu riktigt nära mitt mål.

Ungefär 20m från honom saktar jag åter in. Det känns som att om jag skulle gå närmare skulle han försvinna in i drömmen, som han så många gånger förut gjort. Men han står kvar och när han ser min tvekan sträcker han ut en hand mot mig. Jag går emot honom och ser till min glädje att hans ögon tänder till och börjar glittra. Jag lägger min hand i hans och han drar mig intill sig. Vi står helt nära, som vid en omfamning utan armar. Verkligheten har gjort så att våra armar aldrig får hålla om den andres kropp. Men vi båda vet att när vi ser varandra finns ingen annan, inget som stör eller kommer i vägen. Vår blick kan aldrig brytas.

Under stunden vi stod så verkade blåsten ha lugnat sig. Men vår utopi väcktes bryskt av ett stänk saltvatten som verkar ha kommit från ingenstans. Men nu ser jag att vi står uppe på en klippavsats, inte långt där nere skummar det kalla atlantvattnet bland stenar och tång. Han fångar åter mitt fokus och tittar mig insiktsfullt i ögonen, länge.
- Kan jag inte följa dig i livet, ber jag dig att följa mig in i döden, sa hans lugnt.
Tills döden skiljer oss åt, tänker jag, men inser sen att döden är det enda som verkligen kan förena oss. Livet separerar oss och döden måste så sammanföra oss. Så utan att låta sanns och logik vidare ifrågasätta hans förslag gör jag vad han ber mig om. Jag följer honom, för kärlekens skull, in i döden. Tillsammans, i den evighet som historien skapar. Tillsammans för evigt.