Där står vi två, i skymningsljus, och hoppas...
Åtminstone gör jag det, din blick är ju ogenomtränglig.
Ändå försöker jag för jag har inga andra alternativ.
Du måste hoppas tillsammans med mig,
jag nöjer mig så.

Jag vågar inte röra vid dig för min hand brinner.
Därför hoppas jag bara.
Den brinner starkare än skyn, i skymningsljus,
och jag vet att om elden sprider sig så kommer den aldrig att slockna.
Så jag hoppas.
Jag kan nästan tro på eldens styrka - nästan.
Är det lönlöst att hoppas? Gör du det med?

Och jag kan inte se på dig för min blick är tusen knivar
och jag klarar inte av att se ditt blod rinna ut i havet.
Min blick kan inte rädda oss,
så jag hoppas lite till.

Jag hoppas på elden och på blodet och på hoppet.