1. Belägring

Om natten, du har lutat dig ur mig som om du spanade ut genom ett fönster.

Jag önskade att jag fortfarande rökte. Jag ville dra in något och andas ut, jag ville se röken röra sig stillsamt mot taket, skingras i den knappt märkbara luft som silades genom träden utanför och in genom det öppna fönstret. Det borde ha funnits någon musik i bakgrunden, men tystnaden ägde ögonblicket som en understrykning. Jag hoppades du skulle gå, jag såg dig inte längre. Jag såg bara dina särade ben, inte ens de var ett mål längre, bara allt jag stod ut med. Viljan fanns inte kvar. Det var som du pressat allt ur dig, jag var inte där och ville inte tillbaka. Jag tror inte du ville ha mig heller. Bara vanor, veckor, månader, år.

Jag tror du försökte gråta, det blev till något slags fniss. Det fanns inget att gråta för, tror bara du tyckte det verkade rätt. Ett slags sista bekräftelse av det som var jag, oss, kanske ville du ha någon slags tröst. Jag ville inte ha den, ville inte ge den.

Jag plockade upp dina trosor, ljusa glada blommor, ett slags skydd, gav dem till dig du torkade dig mellan benen och på låren kastade tillbaka dem på golvet där de blev till en diffus mörk skugga "du kan lika gärna ta på dig dom, jag vill att du går", du svarade inget, fortsatte bara sitta där, vidöppet fönster, vidöppet sköte torr nattluft och någon slags gryning på väg. Jag hoppades det var min.

2

På något vis överens.

Jag stod inte ut med din tystnad längre. Allt det som syns i dina ögon ligger som tunghäfta över allt vi gör. Jag har inte förändrats. Du är någon annan, sitter där med en blick fäst på en otydlig framtid, ser rakt in i mig utan att titta, känner dig. Jag vill ha dig som du var. Dyrkande, längtande, svallande. Jag vill ha tillbaka orden, oss.

Tystnaden värre än någonsin. Borde gå, vet inte vart, hem? Jag vill lägga mig i sängen, det enda som är i någon slags oordning i rummet, din säng, ditt rum, din lägenhet. Din Du Ditt. Du reser dig, jag ser konturerna av din kropp, på väg att bli gammal, du räcker mig trosorna, jag torkar dropparna av dig från låren och ett lätt ömmande underliv. Kastar dem på golvet igen. Du säger något, jag lyssnar inte.

Nattluften smyger som fågelsången runt min rygg o hals. Nostalgi, sentimentalitet och ilska bränner innanför ögonlocken. Ett år, två år, skratten sen tårarna. Du sneglar på cd-spelaren, det inte finns någon räddning där. Jag undrar om du tänker på någon textrad "I am a rock", kanske, styrkan du önskar du hade.

Du måste säga det själv nu, ta tag i det för en gång skull. Så patetisk i din rädsla, men jag vill känna dina händer. Jag vill inte ha dig längre, bara känna dig just nu.

Jag önskar jag var en av de där katterna ute på gården, vill ha förmågan att bara kunna gå. En svag vind, löven utanför rasslar till. Tänk om jag bara kunde få följa den.

3

Vilse

Lakanen hoptrasslade liksom klibbade vid huden, tänk om det skulle bli det enda minnet av dessa år. Blöta fläckar från en sista natt och en gryning som liksom vägrade komma. Var det här allt jag kunde åstadkomma. En parafras av ett uppbrott från något som knappt varit mer än en ensamhetsflykt för någon av oss. Varför kan hon inte bara gå. Jag känner inget. Ingenting mer än otålighet och trötthet.

Väggen dansar i skuggor. Grenar med blad som snart skulle falla. De var inte gula ännu. Sommarens melankoliska grönska hängde kvar därute, här på väggen var de bara grå. Borde jag känna ångest eller ånger. Ljög jag för dig, för mig själv? Hade det funnits kärlek där i början? Jag har inga svar;

"Hallå! Hör du mig...du har saker hos mig..."

Hennes röst. Jag hade gillat den, vanligtvis djup och klar, nu kändes det som den skar sönder mig och rummet - ljus och bräcklig. Skämdes över mitt överdrivna ogillande och försökte låta mild. "Inget jag behöver, bara kasta..." Jag undrade vad jag hade lämnat där, kom inte på något, tandborste och lite underkläder kanske.

Otåligheten kliade inne huvudet. Lät ögonlocken falla; Regn, jag tänkte på regn och löjlig symbolik, höstkvällar på cykel och det matta cykelljuset som lyste grusvägen framför mig på väg till skidträning, kylan i luften längs elljusspåret. Glädjen. Var längs vägen försvann glädjen, när ersattes den av vilsenheten gubbighetetn och varför styr den och vart. Jag öppnade ögonen igen, du var kvar. Konturerna av din nakna kropp mot det svaga ljuset utanför. Allt kändes oöverstigligt.

4 Kliché

Du, intrasslad i påslakan utan täcke i. Stressen när det sitter fast och täcker fötterna. Det är bara små saker som du bryr dig om. Inget fastnar i dig. Hal kallar mina vänner dig, snäll, men oåtkomlig. Ensam är du för mig. Ensam nu och alltid. Hade jag någonsin trott att jag skulle förändra dig, tränga in i din tramsiga manlighet. Ville jag ens förändra.

Huden knottrad i gryningsluften, ett tidningsbud nere på innegården visslar för sig själv. Ordlösheten, det är den jag inte klarar, orden du inte säger orden jag inte sagt och tiden som gått i tystnad och ensamhet.

Så ömklig du är alla i dina försök att vara en unik, introvert stark man, en trist kliché. Tänk om du bara kunde släppa det. Andas ut och leva. Jag undrar hur du skulle reagera om jag bara föll ut och lät gryningen omfamna mig, jag höll i fönsterbrädet gled lite i våra rester och lutade mig lite bakåt så att jag kunde se himlen genom grenverket. En rödhake höll på att sjunga upp sina gälla toner och jag tänkte att det blir en rätt lång dag efter en ännu längre morgon.

Bara du inte ber mig falla längre.