sommaren har karaktären av att vara en odlingsbar yta, en inkubator, ett rum som jag träder in och bevittnar hur tankarna liksom får andra nyanser och skepnader jämfört med hur de ter sig under vinterhalvåret.
men det finns en öppenhet, vidder, höga himlar när det är vinter och höst. som om jag är närmar mig något substantiellt, något påtagligt, en inre diskurs som närmar sig en universell essens, vintern är den svarta, väldiga katedralen där det kalla vädret och snöflingorna som faller från höga valv påminner mig om en slags själslig frälsning, då universum ligger närmre hjärtat,
på sommaren stängs jag in i ett annat rum, ett rum som stramar åt mer, sommaren är vacker men också krävande, som om jag under sommaren i högre utsträckning stängs in i det mänskliga subjektets akvarellvärldar,