Jag befinner mig på landet. Ett jämt och blekvitt ljus silas fram genom det gråvita molntäcket så att det skånska landskapet med de gulgröna sädesfälten och de sporadiska träddungarna ger intrycket av att befinna sig i en kupa. Det finns en lojhet och trötthet som tycks genomsyra allt levande liv denna eftermiddag. Fåglar, träd och människor rör sig stillsamt, långsamt. Och i mig finns ingen vilja eller ambition att ta mig för någonting alls. Min karaktär präglas av resignation och lättja idag, och det finns en stilla acceptans av ledan och monotonin som idag finns i allt det som finns. Timmarna drar benen efter sig som ett skadeskjutet hjortdjur när jag brygger pukka te som har smaken av lakritsrot och pepparmint. Och jag tänker inte på någonting särskilt alls där jag sitter vid skrivbordet och blickar ut över den väldiga blekvita himmelskupolen som breder ut sig över de skånska vidderna. Det är en dag som varken skadar eller befruktar. Och det finns en vapenvila mellan mig och de högre makterna denna långsamma dag i början av juli.
Orons bok av Pessoa finns som alltid med i bilden. Denna märkliga bok som tycks vara levande i den grad att den fjärilskänsliga språkhanteringen och de inträngande självanalyserna tycks skifta karaktär och nyans från ett lästillfälle till ett annat. Och när man med viss möda klättrat upp på de höga topparna så finns det alltid något nytt att upptäcka. Det finns ett vänskapsband med en människa som levde i Lissabon för över hundra år sedan. Min kärlek till Pessoas välklingande och följsamma prosa är större och mer oförblommerad än kärleken till majoriteten av människorna som jag har träffat under min livstid. Det är som om jag befinner mig på en främmande planet och plötsligt har funnit spår, kvarlämningar av något välbekant och familjärt. Sedan jag upptäckte Orons bok för över tio år sedan så har den varit förankrad i min tillvaro med en obändighet likt ett monolitiskt monument av granit, upprest i ett dystert vinterlandskap präglat av ihärdig storm och förbannelse.