För jag är inte så.
Jag är inte sådär oförnekligt fin.
Sådär vackert oförstörd.
Och ibland tar det över.
För jag vet om det.
Och dina händer får mig att känna annorlunda ibland.
Vet inte om det är bra nog. Om jag är bra nog för luften jag andas.
Och det gör ont för jag vet om det.
Att jag aldrig kan bli sådär lätt i kroppen, så som alla andra ser ut att vara.
Bara lever.
Utan att undra vad man lever för.
Utan att undra om stegen jag tar är i rätt riktning.

Känns inte som det ibland, att orden jag säger verkligen hörs, eller tankarna jag tänker bara är mitt egna sätt, och att alla tänker annorlunda.
Därför ifrågasätter jag valen jag gör, om jag gör nog.
Fast att ni säger att jag inte gör det.
För jag försöker mitt bästa, men ni ser allt jag kan göra annorlunda.

Och jag tror att det är bara för att jag inte är så. Sådär oförnekligt fin, eller sådär oförstört vacker.