Jag föddes liten och gul, precis som en människa.
Jag kastades runt, som ett paket gula Blend.
Mitt hjärta det slog, men det var inte nog.
För jag var bara en liten ny människa.

Du var trött på mig, och ville inte ha mig, och jag kallar dig mamma.
Du festade hårt rökte paket efter paket. Jag hade nu nästan slutat andas.

Jag låg i en vrå, i dimman så grå.
Jag slutade skrika, för rösten försvann.
Jag låg i en låda hon plockade fram.
-Titta så fint. Så log hon brett. Lämnade mig släkt i skräck.
Ett nästan livlöst barn likt en docka i porslin stirrade tillbaka på er med tom blick. Helikoptern tog mig till sjukhus, mamma satte dom på dårhus

Farmor farfar, Pappa och halva balkansläkten hade flugit hit.

Men Mamma du glömde bort mig så många gånger.
Trav. Sex. Spel och allt det andra. Jag var alltid den som inte fick plats.
Alltid vandrade jag i andras fotspår, och som vi vet, det är bara din egen väg som leder dig framåt.

Det var första tiden av mitt liv, kan du förstå att hon van rätten till vårdnad hela vägen till Högsta domstolen bland annat, men mamma var som hon är, ringde och sa nej nu mår ja bra. Så Emelie får stanna hos er några extra dagar. Nästa samtal då var hon sjuk, med ursäkter som Jag klarar inte av Emelie, kan någon ta hand om na.

Jag träffade henne ofta, på en anstalt. Med galler och grindar och vakter överallt.
Det var min barndom, kanske längtar jag dit?
Det kändes mysigt och hemma, att leva sterilt.

Jag tog allt jag kom över, för att bedöva min ångest.
Slagen så många gånger. Vaknar upp mitt i natten de var dags igen.

En bok i mitt huvud, jag vaknade till. Där kom en pocket från Wallander och träffa min kind. Då visste jag vad som gällde.

-Showtime (nej inte prime) hörde ja pappa sluddra fram och helt plötsligt blev vår lagerlokal en illegal mötescentral.

Med pocketkrig och horhus. Blev utkastad i pyjamas med plastiga tofflor där i vinternatten -28 grader ungefär. Började bryta in mig lite här och där. Trapphus, lokaler, och tog konstiga saker.

Pappa var arg, skrek alltid på mig. Han bad mig att dra var och varannan dag. Han släpade hem något luder från kvarterskrogen. Funkade inte det så hittade han någon tiggare vid casinoborden.

Du kanske glömt bort att det inte var min första rodeo. Jag var en smart 14åring, snodde en sedelbunt inte den med tjugor (för du vet jag är inte dum). DU vet jag vart bättre på att fiffla med papper än dig. så stoppade ner näven och tog en stackröding och taggade ut. Livet flöt på som en segelbåt, som kantrade hela tiden men alltid fick jag tillbaka vinden.
Som pappa sa, man ställer sig alltid upp. Men hallå jag var faktiskt ett barn, du enligt lag svurit att vara en far för och ärligt jag vet att jag var ett ansvar du aldrig velat ha.

Ner för trapparna hör jag han skrika.

- Kom tillbaka sen, de är du som får öppna affären imorgon.

Jag stirra ner i backen å mumlade för mig själv.

- Ja pappa, ja löser det som vanligt igen.

*slam* Där stängdes metalldörren igen.

jag har sovit i snö, önskat livet ur många.
Men efter alla åren som gått, är det mig jag vill bomba.
Ja har haft mina problem, jag har knarkat bort många fler.

Försökt bygga upp en barriär, rädda mig från all misär.
Jag trodde att jag blev stark i min ensamhet.
Försökte så hårt komma ifrån, ifrån från det dom kallar människor och känslor blandat med alkohol.

Men det är svårt att gå i väg, när man inte vet vem man är.
Jag hade hoppats mitt liv skulle bli bra till slut.
Men:

Jag bytte ut det till droger för att fylla de tomma hålen.
Åkte ambulans lite väl för ofta.
Dom frågade mig, vill du dö?
Svarade nej och sattes i en taxi hem igen.

Ja tystades ner, vågade inte titta upp på andra människor mer.
Och nu står jag här ensam.
Ingen tror på orden som jag någonsin sagt.

Fan här hopas alla problemen. Jag lider varje natt för jag saknar livet jag haft.
Önskar mitt hjärta blev en sten.

Ta inte allt för givet, en dag sitter du här ensam och uppriven.
Du har börjat räknat ner dagarna för du vet att snart är tiden given.

Mecka upp en fet, rök den.
Dra en lina, snorta den.
Ta en bomb och bara svälj den.
Gör en lösning pumpa den i röven eller din arm.
Om du inte slutar knarka bort dina problem, så löser sig nog problemen snabbare än du tror
Med en gravsten ingraverat ” Här vilar en trasig själ,” vem trodde det skulle bli så här?
men detta är den enkla vägen ut, jag har sett många ta den förut.

Jag förstår dem.
Men mitt liv är inte slut.