Människan är en idé, ett påfund,
ett gömsle
för verklighetens djur,
kedjat vid tiden,
rasande i sin fångstgrop,
tänker jag
när jag betraktar fotografiet
av familjen
med de nyfödda tvillingkultingarna
i centrum

Det är följdriktigt
att denna överrepresenterade
däggdjursart
kväver och dränker sig själv
i en autoimmun klimatodrom

Människan är en saga
och en fantasi,
förljugen i krom och terabyte,
blossande som skogsbränder
i kött och materia,
på ond väg ner
i verklighetens sörplande lakvatten
med slocknande ögon
och dagarna stockande sig

Människornas hjärtan
är upprorsmakare,
understödda
av sina lungors oupphörliga kippande
efter liv

Upprorsmakar och upprorsmaror
bildar Homo sapiens La Familia;
det invasiva släkte som släcker, stäcker

Deras sagor står febriga
ute vid smärtgränserna

Deras myter flyr upp i bergen,
till jöklarnas svalkor

Tornseglarnas vassa visslor
i sina vindlande ballistiköverträdelser
bär var och en ut varsitt övermodigt ord
ur människornas talträngdhet;
urholkar ränker och bisarra planer;
lämnar typsnitten i vetenskapliga avhandlingar uppfläkta
som 1800-talstapeter i gamla ödehus,
i ett outgrundligt, oöverskådligt Wabi-Sabi

Jag vidhåller kroppen i viloläge
under ett tungt, vitt Leonard Cohen-täcke,
första natten
efter min vildhustrus avresa
till besöket hos sin åldrige fader
djupt söder om vårt nordliga habitat

Hästarna står med lysande ögon
i augustinattens skepnad,
som är en varm trollkona
höljd i mörker och väntan,
med avlägsna hundskall
som ett pärlhalsband
runt sin hals;
de stora medelålders brösten
allt som uppnått imagos fullkomnad;

höstens härolder utsända
i nattflyns och trollsländors gestalter

Gudomar åderlåter midnattens sovande moln
uppe i det höga mörkret,
och Vilhelm Ekelund-regnet faller tövande
över hemliga skogar

Allt stundar,
stilla i sin kroppskultur;
dynghögar,
valv av brännässlor,
skogskanter nedstigna
i sekelgamla människodiken,
livets mening i försåt
i doften av ett oresonligt växande
och multnande;
natten på knä i våtmarkerna,
i fullkomlig koncentration

Världsarvet står högt
över sagans landamären,
stjärnor i håret,
midnattsbågen i väster hand,
förvandlingen i den östra

Sömnen vakar
över de i trosvisshet vilsegångna