Hon sprang
uppgivenhetsuppriven
ut till blygråa oljesvarta nätter
Ensamt andhämtande
förortens regnblanka parker
Sådana som doftar av
förmultnad höst
och
sur urin
Eller så
gråtrusade hon
till tidigare Bauerskt
snårtvinnade skogar
Livslungor numera nersolkade
av ett permanent trafikbrus
eller
förlorad fager fågelsång
Allt det
var ändå
tryggare
Än hemma