Sällsamma stunder
vid vatten
som andlöst vilar

är det som genom
flöjttoner ibland ett
vresigt handklaver

han hör hennes
röst ur djupet

närmare dessa
flimmerheta hängen

likt bälgföring över
näckrosespeglingar

en Monet med attityd
i ett nordiskt ljus

fyllt av gruvbergsstänk
och Finnmarksväsen

valsande utefter de
tusen mollvigda ljusens
vägvinnande sträckning

genom Bauerska skogar
härligt är att ströva kring
ett närlockande vatten

där

allt vredgat strömmande
smälts ner till en barkbåt

sent om natten böljar
hennes skira lockar
nerför månestrålar

ringlar sitt guld över
skogens mörka tjärn

vildrusig av åtrå
omfamnar han
den ljuvaste barm

under hans händer
förvandlad till näver

förledd av skogens
vackraste rå