Magiskt
stöttade pelarna
skogen i rymden.

Jag hörde ett läte
som knäckte kvisten
på tvillingstammen.

Vit hjort rör sig i inre mark,
kungakronan bär upp solen.

Spår i skog och mora,
vågar inte sluta leta.

Söker i dimmans utandning
och försiktigt fågelkvitter.

Ugglan visar vägen inåt
mot övervuxen sank.

Stilla stod den där,
betar hjortron vid myren.

Den vände blicken mot mitt gap.
Här föddes myten till livet.

Såg in i helig hjort,
mer himmelsk än skogens drott.

Jag såg vad ingen trott,
likt dimman svävar

bortom droppar och is,
går synen bortom denna dikt.

Vit hjort i myrmark,
bland bortglömda stigar
och gammal skogsbark.

Vad som sågs speglas
i alla själens ljusa ögon.

Göken visar oss hem
till samma blanka gölyta.

Böj dig fram och se
vargen ryta
till samma måne,

visa gubbar sitta
på skogens stubbar
och vissla samma sång.

Hjärtat vårt bärs av vit hjort.