Du mötte döden raklång,
med utsträckta armar,
med ansiktet mot marken,
den kalla jorden

Din plötsliga död,
en reva i verkligheten
där svarta insekter
och skuldkänslor trivs

Minnet av din gestalt
vägrar försvinna
Jag minns hur jag höll om
ditt fågellika väsen

Din blick var full av kärlek
Vi stod länge så
som om vi båda visste
att det var sista gången