Hon sprang längs kanalen, vattnet strömmade svart och djupt precis brevid henne. Men hon var inte rädd.
Hon sprang inte för motion.
hon sprang inte från någon eller något,
och hon sprang inte mot någon eller något.
Hennes bara armar knottrade sig och ärren lyste vita i natten.
Hennes mjuka steg smekte marken under hennes bara fötter och hennes hår fladdrade i den ljumma sommarluften.
Hon var inte rädd för att trampa snett och råka trilla i.
Just nu fruktade hon inget,
inget förutom sig själv.