Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Aktuell, uppdaterad repris... och, nä, bara för att jag känner och skriver på det här sättet kommer inte handlingen att genomföras. Jag menar, man får säga att man hårt sugen på socker, och ändå ignorera den friterade munken...


En självmördares försvarstal


 

 

I dag bestämde jag mig. Velandets tid är över, dags att övergå till handling. Jag har vräkt ur mig varje milligram av tålamod och envishet, ork och kämpaglöd, trots och motståndskraft… det finns inte mer att ta av i mitt emotionella och anatomiska skafferi. Allt är länsat, det är tomt. Möjligen ligger någon förmultnad spillra av uppkäftighet och förruttnar längst inne i kroppen, men den utgör ingen möjlighet att generera förbättring, snarare är den ett illvilligt hån mot den friskhet jag aldrig ägt, en möglig enklav i mitt sinnliga och andliga missfosterland.
 
*
 
Att utföra självmördarens handling skall inte ske i affektion har jag hört, ty då är det i de flesta fall ett icke övertänkt beslut, ett hafsverk, och – framför allt; ofta så misslyckas förövaren med sitt sista kvävda skrik och skämmer ut sig själv så till den milda grad att ett nytt försök blir helt omöjligt att genomföra. Skammen är en av få sanna känslor, rädslan är en annan. Vad jag försöker säga är att det här inte är något kufiskt infall på grund av ett akut paniskt tillstånd, det här är min innersta vilja i brist på bättre alternativ, eller hellre – i brist på andra alternativ över huvud taget.
 
*
 
Jag tänker inte spela martyr och mena på att det är mest synd om mig i världen, jag tänker inte försöka pådyvla er att ingen har så ont som jag, att ingen haft det så besvärligt som jag, att ingen haft och har samma bottenlösa förutsättningar till ett värdigt liv på grund av ett avskyvärt genetiskt bagage. Att jag behandlats som smuts av von Oben-personer i vitrockar som påståtts vilja mig väl, men förvanskat mitt liv till ett helvete, sådant skall jag inte traggla om… Men, de ovan nämnda kraft- och livslustdränerande utgångspunkterna i mitt leverne är helt och fullt orsaken och förklaringen till att jag nu stiger av på perrongen… eller strax bredvid den snarare.
 
*
 
Och mer: Världen är och tycks förbli så osmakligt ytlig och sensationssuktande att man inte har skuggan av en chans att genomleva helvetet såvida man inte anpassar sig och lägger sig platt på mage och låter hydran, skökan, besten forma en till en fogad och kväst medlöpare. Man skall fylla kvoten som en krälande mask som kommer och diar mammons juver så fort knullturführern ylar ”Apport!”. Jag har ingen som helst motivation till att bli en del i detta intellektuellföraktande pussel. Jag passar inte in. Jag vill inte passa in. Jag kan inte passa in.
 
*
 
Eftertankar och grubblerier, försök till insikter och förståelse är något som föraktas till den milda grad, och att tänka efter innan är över huvud taget något som man skall undvika… det kan ju förstöra hela ”scoopet”. Nix, här gäller full fräs mot rötan, koppla bort hjärnan och hjärtat, tänk med den penningfyllda pungen och armbåga dig fram i den av kommersen framavlade hysterin. Sug av Kung Midas och hylla valfriheten att välja din egen bödel vart fjärde år. Jag äcklas. Jag våndas. Jag mentalspyr på hela skiten.
 
*
 
Det måste finnas något annat, något bättre, något värdigare än att låta sig vaggas till mental slummer av dessa vampyrer som styr över allt och alla. Jag tror inte på karma, reinkarnation eller himmel och helvete… ett totalt och evigt Intet är vad jag hoppas på. Att bara vada fram i kall och sövande bomullssvärta som totalt negligerar ens pengavärde; ett kargt och ändå ljummet värmande tillstånd där tankar tillåts löpa fritt eller där tankar och ageranden är meningslösa på ett meningsfullt vis. Där man inte taxeras efter möjligheten att dra in snabba cash genom att prostituera sig på torftiga löpsedlar och genom än torftigare rörliga bilder.
 
*
 
Jag letar efter den boning där man får vara liten och rädd, men där man inte har något att behöva vara rädd för. Motsägelsefullt så det sprutar om det? Ja, jag vet. Jag vill sänkas ner i diset. Jag vill sluta vara rädd. Jag ber om att få dra ett sista pustande andetag och inte dömas allt för hårt. Jag försökte, men det räckte inte. Till slut måste man inse sina begränsningar.
 
*
 
 
Detta om detta. Ingen skugga över någon annan, jag valde det själv. Det är dags att lösa in mitt livets rain-check. Punkt och åter punkt.
 
 
*




 




Fri vers (Prosapoesi) av Judas Ekholm VIP
Läst 81 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2021-09-17 09:45



Bookmark and Share


    Solweig Jansson VIP
Stark text ! Även jag har fäst mig vid raderna " jag letar efter den boning . . . . " - den uttrycker något djupt mänskligt, jag tror många känner igen sig i den.
2021-09-18

  Lena Staaf VIP
Djupt mänsklig text att njuta av!
2021-09-18

  AiA Maria den fria VIP
Berikande
ord av vikt

Tack!


”Jag letar efter den boning där man får vara liten och rädd, men där man inte har något att behöva vara rädd för.”

Rädsla-tillit
var sin ände
på samma tråd
medkänsla i mitten
2021-09-17
  > Nästa text
< Föregående

Judas Ekholm
Judas Ekholm VIP