En gång fanns det en Felhörning som inte kände sig särskilt rätt, för den kände sig hela tiden fel och ledsen. Felhörningen sprang omkring på en äng, den kände sig väldigt vilsen och viste inte vad den skulle göra… Då såg Felhörningen ett pussel, den gick fram till pusslet i det höga höga gräset. När Felhörningen kom fram satte hen* sig ner för det är ju så att Felhörningar kan sitta ner dom är inte som andra hörningar.

Så kände den sig lite tårögd för det var något med pusslet som inte stämde, ingen utan bitarna passade i varandra. Felhörningen tänkte - varför är det såhär? – varför passar inte bitarna? Men den kände sig ändå väl till mods för det var ju något fel på pusslet. Och som Felhörning letar man efter saker där man känner sig hemma. Ett fel pussel och en Felhörning kan liksom skapa ett band till varandra. Men hen tänkte att det kanske är… det här pusslet kanske är som med människor eller andra hörningar att man inte passar ihop direkt, så man får nötas in i varandra. Men vad ska jag göra med pusslet? Och då fick Felhörningen en idé i sitt huvud. – Jo jag ska dela ut varsin pusselbit till alla jag möter så ska jag se om dom sen kan pussla ihop det.

Felhörningen kände sig stark, nu hade ju hen något att göra som kändes viktigt. Felhörningen gav sig ut på en vandring…
- Ja var ska jag hitta nån jag kan ge en pusselbit till?, tänkte Felhörningen… - jo jag tar ett språng ut, ett språng ut i rymden, där kan jag nog hitta någon jag kan ge en pusselbit.

Felhörningen trippade omkring i rymden. Så plötsligt så såg Felhörningen ett stort runt klot i olika färger… och det luktade illa och det var inte bra, nej det var verkligen fel. Men Felhörningen tänkte HÄR är ett ställe för mig och så log hen för sig själv.
Här ska jag sprida pusselbitarna… Så Felhörningen dök ner och då hörde hen en massa konstiga saker och då började den inse att det här var det ställe som man blev varnad för som barn, det här var jorden. Ja här finns det nog ställen där pusselbitarna kommer väl till pass så dom blir pusslade.

Felhörningen svävade omkring och undrade var den skulle ge sig av… - vart på det här klotet som kallades jorden skulle Felhörningen lämna sina pusselbitar? Felhörningen dök ner lite mer så hen kom mot en vattenyta och tänkte – hm det känns som jag är i närheten av något ställe där jag kan lägga en pusselbit.

Felhörningen hörde en massa konstiga och okända ord… något skumt och annorlunda sätt att göra sig hörd på. – Oj vad är det som hörs?, tänkte hen… det låter inte som på andra ställen. Det var liksom något rytmiskt, som musik – Oj!, tänkte Felhörningen… Det här känns spännande…Det är hit jag ska gå…
Musiken började nästan avta och Felhörningen tänkte - jag ska följa musiken men vart tog den vägen? Hen stannade upp och lyssnade… började gå några steg och DÄR!, var musiken igen. Den kändes tydligare och tydligare…och Felhörningen hörde väldigt tydligt musikens rytm igen. Felhörningen trevade iväg i takt och såg sig komma närmare ett hus.

Felhörningen gick runt huset i jakt på musiken och plötsligt såg hen ett fönster som stod på glänt… Felhörningen stod utanför ett fönstret och tittade in… Det var därifrån den ljuvliga musiken kom, och därinne satt det en människa. – Oj, hjälp vem är det?, tänkte Felhörningen och mindes alla varaningar hen fått om människor. Men det brukar ju sägas en massa som sen inte stämmer och jag har ett uppdrag att genomföra, nu gäller det att vara modig annars kommer jag aldrig få veta vem människan är och då kommer jag inte kunna ge bort pusselbitarna tänkte Felhörningen och slog bort sina oroliga tankar.
- Nu ska jag lämna en pusselbit. Och plötsligt så såg Felhörningen hur människan innanför fönstret började titta på henom. – Oj, nu ser ju den här personen mig, tänkte Felhörningen… och vad ska jag göra åt det?…

Felhörninge första reaktiona var att knacka försiktig på fönstret…”Knack, knack … knack knack… knack” och sen så uppstod det en lång tystnad… - Ah, tänkte Felhörningen… personen därinne kanske inte såg mig innan eller vågar höra... Det är nog bäst att knacka igen. Och just som Felhörningen började knacka igen ”Knack… knack…” gick fönstret upp med ett ”Ehhhrrrhhh” och så såg Felhörningen nån liten person därinne.

Människan stod som förstenad först tills ett – Iiihhhhhhhhhhhh!!! slapp över människans läppar. – Ve.. vveee.. vem är du?!
Felhörningen blev konfunderad över den starka reaktionen. – Hur kan någon bli rädd för mig?… vad ska jag göra nu när människan sätt mig? Felhörningen försökte lugna människan med ett – Jag är inte farlig…, då kom hen på att människan nog inte alls kunde förstå vad som sas. Felhörningen började därför knacka lätt på fönstret, i ett försök att lugna människan. ”Knack, knack … knack knack… knack”
Det utstod en lång tystnad tills Felhörningen tänkte – Ah personen kanske inte förstod, bästa att knacka igen. Just som Felhörningen skulle börja knacka en andra gång blåste fönstret upp mer i ett knirrande ”Eeehhhhh”

Felhörningen såg på den lilla människan därinne som började lugna ner sig lite… Sen började Felhörningen känna sig lite hemma trots det abrupta inledandet.

– Ahh jag känner mig på nått vis hemma här, det är ganska stökigt å… ah det finns en massa stjärnor i taket… å det är en massa musik överallt i rummet. (Underbar musik fyller rummet)
Felhörningen kände att det behövdes sägas någonting men vad skulle hen säga? Jo det blev: – Allting handlar om saxofonswing… Och sen såg Felhörningen på personen inne i rummet som sa: - Hej!… äh.. vem är du? Saxofon…vadå?? Felhörningen tänkte - jag måste ju gripa tillfället nu och säga vad jag skulle.. fast.. ah gick tankarna och tillslut föll det bara för läpparna… - Saxofonswing!

Personen inne i rummet såg frågande ut men sa ändå – Okej.. jag vet inte riktigt vad du vill men jag heter iaf Ilian. Hej Hej.. Vill du komma in?
Felhörningen tänkte att det kändes skrämmande för det var ju inte riktigt det här som var tänkt.. att jag skulle komma in någonstans, fast.. - Ah varför inte?.. Man måste ju prova annars har man förlorat redan.

Felhörningen stegade in genom fönstret och Ilian inne i rummet kände att det var något speciellt med den här vad det nu var för något… Det var något som var speciellt och fel på samma gång. Ilian tänkte så – Ja, det är någonting här och helt plötsligt låg det en massa pusselbitar på golvet.
Ehm, ehm ”host” sa Felhörningen och slog med hoven mot golvet.. – Kan du välja en pusselbit?… Ilian tänkte en pusselbit? Oj.. ähh hm. Men ändå sa Ilian: - Jo visst, jag tar en pusselbit.

Det fanns många olika färger och mönster på pusselbitarna… Men så såg Ilian en pusselbit som liksom glimrade och skimrade lite annorlunda i några andra färger som Ilian aldrig hade sett för, så den tog hen direkt. – Den här pusselbiten vill jag ha..
Då sa Felhörningen: - Ja vänta lite så ska jag se om den passar… Så började hen känna försiktigt med sin hov över Ilians bröst och sen så hittade hen ett ställe ”ploff” och pusselbiten försvann in i kroppen.

Ilian stod och var väldigt förundrad, vad var det som hände egentligen?? – Har jag en pusselbit där nu inne i mig? Men så tänkte hen inte mer på det… Ilian började känna sig väldigt trött och sträckte på sig med ett ”ahhh”.. – Jag ska sova.. Det blev helt plötsligt mörkt i rummet, alla pusselbitar och Felhörningen var borta. Och Ilian kollade sig urvaken omkring… - Oj var allting bara en… nää allting kan inte bara ha varit en dröm… är det verkligen så?? Men det finns ju inga spår här av någonting…

Ilian sträckte sig efter lampans knapp och tände i rummet. – Oj, vad jag känner mig trött… Tänkarna började lämna Ilians huvud… - Hm det var nog bara en dröm ändå, tänkte hen och började känna sig lättad på något vis. Men rummet var ändå fyllt med en saknad. Och en tanke hängde sig kvar en tanke om en resa ut i rymden…

*Förklaring: Hen är ett annat ord för hon eller han.