jag är
sällan sorglig
men ofta
tragisk

ett schackrutigt sinne
utan medelväg

en konstellation
av motsatser
som huserar
i en kropp

det känns retligt
denna tvekamp
inombords

dessa sidor
som slutat
kommunicera
och nu endast
kan sabotera

jag försöker
vara lugn
leva
i havstakt

men substansen
är lockande

att leva
på gränsen
ständigt beredd
på annalkande
storm

livet är inte
kort
tvärtom

tusen timmar
vid ett fönster
med glasartad
blick

miljoner ord
på papper
meningslösa
ord

jag klär
i tragiken
den smiter
om
mitt liv

någon sade
att mina
höfter
är för breda

det är bara
den andra
sidan

en fysisk asymmetri
där jag finns
mitt i