Det är bokryggens skygga ögon som vakar över mig
inom mig spricker glas
men mina fötter är tätt pressade mot parketten
i sluttande ställning genomfar jag kosmologisk förändring

Dimmans ljus, kondensens svettpärlor mitt i det konkava livet
händer som tråcklar med jämn rytm
- det råder tät regnskog -
de isande irisarna som ställer om sin fokus för att få mig i sin skärpa

Snart hänger det liv i flätad blast ovanför mitt huvud
tvingar mig att skåda inåt igen
- upptrappningen var alltid viktig för mig, ända tills kullerstenarna sprödhet STOP -
jag drar mig för att hänga upp min rock på livets sista galge

Ruska mig till spontant sprit från sittande läge
lek med mina dodoägg till sprickan ruttnar;
Mor, låt den skeva skeden äta, hungern är stor

Klockan skall också klämta för dig
det skall jag se till
vägleda din vålnad över förtvivlans krön
ett steg i taget

Den kvällen kommer jag att fälla reptystnad
brandtrapporna i massivt trä står i oändlig fosforlåga
jag, jag, jag sliter mig själv i stycken med alltför snabba tankar
alltför mycket friktion innanför livet
alltför mycket eld i stillhetens paradox