Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Credo


Han måste ha varit imponerande och haft något, en utstrålning som inte finns hos människor i allmänhet. En karisma som gjorde att han märktes bland folk. Det syntes säkerligen på honom att han hade en övertygelse och en tro. Det var naturligt att han fick följare, att folk trodde på honom. Och att de tilltrodde honom övernaturliga och gudomliga krafter. Sådana är ju människorna, att de söker en ledare. Många människor söker sig till ledare, men en andra kom att hata honom. Kanske var de avundsamma, kanske såg de honom som en konkurrent, kanske tyckte de att han hade blivit för stor. Och kanske trodde de inte alls på hans storhet.
Men han vände sig också till dem som bejakade honom, hans budskap var riktat till människor som tillerkände honom den storhet han ansåg sig själv besitta. Han vände sig till osäkra och vilsna. Och till sådana som gett upp krav på egen storhet, människor som accepterat en litenhet och sökte tröst och ledning. För dem utgav han utgav sig för att vara en ledare, en herde. Han skulle vara den gode herden och människorna skulle vara likt får. Flockas runt sin ledare i kärlek och allt skulle bli bra. Himmelriket var nära, sa han ju. Han hade höga tankar om sig själv. Kallade sig människosonen. I bestämd form.
Han sa sig också vara vägen, sanningen och livet. Då menade han väl att dyrkan av honom skulle vara vägen till ett meningsfullare liv, någon annan väg visade han knappt. Det mesta han talade om, det som skulle vara hans budskap, var ju mest allmängods, det mesta var sånt som andra också har sagt. Skulle han vara vägen genom livet, han som varken tog ställning till kön eller fysisk kärlek. Skulle en man som levde utan kvinnor representera livet. Och skulle en man utan arbete vara vägen.
Och sanningen, Skulle hans sanning vara en annan och en större sanning än den sanning som alla människor har inom sig. Varje individ har väl sin sanning, människor ser världen med egna ögon och förstår den med sitt förnuft. Hävdar man att man att ens sanning är överordnad andras, att ens sanning är den objektiva sanningen, då hävdar man att man är gudomlig.
Och livet, livet har vi väl alla som lever, som fötts, åldrats och skall dö. Det är svårt att se honom representera livet mer än andra. Han som inte jobbade och som levde utan kvinnor. Skulle hans liv vara mer intensivt och mer unikt än andras.
Men han levde i nuet och han predikade kärlek. Det var kanske nytt. Han hade ett kärleksbudskap, menade att om man gjorde bättring och älskade sin nästa skulle jorden bli till ett paradis och himmelriket inträffa. Då skulle allt bli bra, menade han väl.
Det synes mig moraliserande och svårsmält. Det går att ifrågasätta om man kan älska sin nästa som sig själv. Och att göra bättring är inte så lätt. Alla vill ju göra bättring, de vill leva sundare, banta, de vill sluta dricka och röka. Det är lätt att säga men det är svårt att göra bättring
Man känner också tveksamhet inför det utlovade himmelriket. Att myggor skall sluta sticka, tigrar skona sina byten och stormar bedarra. Att kampen för överlevnad skulle upphöra, generna sluta åldras, tiden sluta lida, tes upphöra möta antites och evig lycka råda. Det verkar fåraktigt att tro på ett himmelrike, att människan skulle kunna leva i evig sällhet. Kanske var hans kärleksbudskap radikalt och säkert trodde han själv på det. Men jag har svårt för det. Denna villkorslösa kärlek lockar mig inte och den är svår att tro på. Även om jag gör bättring. Jag tror att tesen föder antitesen, jag tror att livet är innebär förändring, utveckling, rörelse och kamp. Och sexualitet, inte bara andlig kärlek.
Jag står också tvekande inför den gudsuppfattning han har gett uttryck för. En gud som fader. En fader som dessutom befinner sig i himmelen. Det är inte en gud som folk är delaktiga i, som finns i deras gener. Det är en gud människor är underdåniga och tvingas förhålla sig till. Tillbe och ödmjuka sig inför. Det är en gud för vidskepliga, en gud med ett helgat namn vilken kräver respekt, underkastelse och bättring. För att det skall bli på jorden som i himmelen.
Men han vände sig tydligen till människor som anammade den gudsbilden. Denna dualistiska och platonska uppdelning av idealvärld och en sinnesvärld. Som han var bryggan mellan. Han ville ha deras dyrkan. Det är uppenbart att han hade pretentioner på att vara mer än en människa, att han såg sig som en frälsare, som Människosonen. Red in i Jerusalem på en åsna. Som en Messias.
Han var i sin mannakraft, han predikade sitt budskap, umgicks med sina anhängare, han vandrade omkring talade till folk, samlade massmöten och hans rykte växte. Det sades att han gjorde förunderliga saker, att han gjort så att sjuka blivit friska.
Men han var inte ensam och han var inte unik. Det fanns andra som hade övertygelse och utstrålning som också sades ha botat sjuka, andra förkunnare som hade budskap att förmedla. Han gick omkring med sina anhängare, predikade, han höll nog på i några år. Men det hände inte så mycket mer. Det blev inget himmelrike. Folk tröttnade. Till slut blev det så att också hans närmaste tröttnade. Det var ju av en av de tolv i den innersta kretsen som tappade tron på honom och förrådde honom. Kanske var det flera som tvivlade. Då löpte han lina ut, då provocerade han fram ett avgörande.
Att han inte flydde då. Det är nog grunden för hans storhet. För den kult kring honom som uppstod efteråt. Han hade kunnat leva vidare om han stuckit därifrån. Men han valde att provocera, rida in som en messias, köra månglarna ur templet och möta sitt öde. Hade han flytt så skulle han inte vara människosonen längre, då skulle han själv bli till ett får. Nej han stod sitt kast, valde att fullfölja och han mötte sitt öde. Det måste erkännas. Och han fick en jävlig död. Det fick han. Förnekad och övergiven av sina kompisar och som det verkade också av den han kallade sin fader.
Men det finns andra som dömts till döden och lidit orättfärdiga dödar. Andra som också stått för sina övertygelser och mött sina öden Det gjorde också Johannes. Och Sokrates. Och Giordano Bruno Det är hjältemodigt men det är inte unikt.

Men sedan, efter hans död, var det som det inte fanns någon hejd för hans storhet. Då, om inte förr var han övermänsklig, då blev han till en gud. Man berättade om järtecken vid hans födelse, talade att han skulle vara född av en jungfru. Likt Mars. Och avlad av en helig ande. Likt Romulus. Man talade om att han återuppstått från de döda, likt Orfeus, likt Osiris. Han sades ha stillat stormar, gjort vatten till vin, drivit ut onda andar, han skulle ha gått på vattnet och väckt döda till liv. Inte bara en gång utan tre.
När han dött och de som hade varit hans kompisar, som hade flytt och förnekat honom, när dessa hans får kom samman igen, då fanns det ingen hejd på hans storhet. Då såg folk honom som en gud. Gud, fadern, fick en son 0ch man menade att fadern hade offrat denne ende son för deras skull. För människornas skull, för att de skulle kunna leva kvar som små människor. Befriade från skuldkänslor och samvetsbördor. Och man utvecklade ett teologiskt system för att förena detta offer med den synd begåtts då Eva och Adam trotsade gud och syndafallet satte igång. Man fick ett glädjande budskap, man var befriad från arvsynden och man återuppstod efter döden. Genom denna offerdöd kunde man känna sig frälst. Om man trodde på den. Efter hans död blev guden delad, en tid måste gudsbilden ha varit tvåenig. Sedan blev den treenig då också den helige ande tillerkändes gudomlig status i Nicea. Men sådana är ju människorna. De vill ha gudar.

Men jag köper inte denna berättelse, jag tror inte på hans gudomlighet mer än jag tror på andra människors. Jag erkänner bara de gudar som bor inom mig och som finns i allt som lever. Jag tror på en drivande princip bakom den universella process som pågår i vår verklighet och som har pågått sedan big bang. En verklighet och ett nu som jag och allt annat liv har del av och deltar i. Under vår livstid.
Jag tolkar storyn om honom på mitt sätt. Bilden av honom är tillrättalagd och har blivit föremål för teologiska anpassningar, folkliga skrönor, mytbildningar, spekulationer, önsketänkande och kanske också för direkta lögner. Det är svårt att få begrepp om det historiska skeendet och hans person. Men jag kan se det som om hans uppfattningar inte är oförenliga med mina. Och jag kan se det som att kärleksbudskapet eventuellt är något jag bör betänka.




Prosa av Jan Anders Wiberg
Läst 41 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2021-10-19 14:22



Bookmark and Share


  AiA Maria den fria VIP

Kraftfull
Introspektion

Överflödande
Rikedom
Söka
Finna
Sant
i <3

Tack!
2021-10-19

  Larz Gustafsson VIP
Trist med alla dessa fåfängliga försök att bortförklara Jesu Gudom.
Något du f ö har gemensamt med Jehovas vittnen, kristadelfianer m fl villolärare.

Du imponerar inte på någon. Definitivt inte på den Jesus du smädar och kallar för lögnare.

Du VILL inte att Jesus ska vara den Han säger att Han är, för OM Han är det, då betyder det att du är evigt fördömd på grund av din synd.
Så du har skapat dig en önske-Jesus i västficksformat.

Då går man miste om allt det goda.

Nu kommer muppkopplet med Stalledrängen i spetsen att attackera detta budskap. Det struntar jag i. Vägrar att sänka mig till deras nivå.
2021-10-19
  > Nästa text
< Föregående

Jan Anders Wiberg