Vad kan jag säga? Jag älskar din gröna blick... En blick som bär på alla tiders sorger. En blick tung av vargavinter.

Samtidigt som du bär på dessa bekymmer med blodiga händer, möter du min dåsigt blå blick med en nyfikenhet och glädje vilken endast ljusa väsen i den godaste av sagovärldar kan bringa.

Jag kan inte hjälpa att le, trots att ångesten sekunden tidigare klöste mitt inre. Plötsligt är det endast du och bara du som fyller mina tankar.

Det är rast och vi går ut i novemberkylan, men i ditt sällskap känns kylan endast vid första steget.

Jag vilar mina ögon på den rodnad vilken november orsakat. En rodnad under puder och smink som får min värld att stanna.

Din tatuerade handrygg når din väska och dina blek, långa fingrar sluter sig kring ett paket vilket talar om svår existens.

En cigarett nu synlig. Kritvit och mager mot dina läppar. Min blick ännu vilandes på dig, när glöden bråkar med döden.

Jag vill erbjuda dig glöd, men min slitna jacka saknar färg.

Tillsist får du fyr på din smärta. Den bekanta röken fyller dina lungor och din blick skärps, klar lik en spegling i månensvatten.

Vi byter ord en stund och jag sparkar i gruset, medan din ljuva stämma preforerar världen.

Dina mjuka läppar och mina torra, i samklang medan tiden sviker som alltid förr. Rasten närmar sig sitt sista andetag och du för blir mitt första.

Detta blotta tillfälle, 10 minuter på en ful skolgård förblir nu en tröst vilken räddat mig.