Emotionellt förkrympt. Inspärrad i sin egen censur. Halvdant gastande om revansch. Ingen tas på allvar. Inget tas på allvar. Stupstocken är skenvärmande i sitt motbjudande inbjudande lyster. Censurera allt, hugg handen av förfittaren! Den som vågar visa sitt förruttnade hjärta och sitt astmatiska blod, sin torra hjärnbark och sin vassa tunga… Den enda sanningsägaren i ett förljuget löpandeband-likgiltighetsbockande mammondiande fårskocksrunkande ryggradslöst amöbapack. Överlevnadsinstinkten är lika trovärdig som sanningsserumet hos en ”kvävande journalist”. Marsch pannkaka! Alla i säng! Ögonaböj, ungjävlar! Raka led, korta luggar!

•

Obsceniteter är kutym. Det mest provocerande man kan göra är att korsa benen och behålla underbyxorna på sig. Kultur handlar bara om snedligg och rövbökande. Arrangemanget är ett ackordlöst jippo arrangerat av män utan testiklar, och kvinnor med treordsmeningar som attribut. Columbine… ack, Columbine… förflytta pangandet till en kändisgala på Bern’s, eller varhelst ohyran behagar förlusta sig på skumpa och flatlöss.

•

Elchocker med grisfösare. Tabletterotik och kuplettpatetik. Avskrivning, omskrivning, skatteskrivning. Jag testar allt, dö nyfiken får Drottning Elizabeth II göra, även fast hon så klart tog den i tvån redan i hemundervisningen med en strap-on av Marion Crawford. Vad har man annars apanaget till om inte för blodiga hemorrojder? Må det förgyllda hundskjulet ruttna bort i glömska. Och då talar jag om det svenska utedasset till citadell: Monanarki om jag får be!

•

Korthugget och borthugget. Böckernas värld flammar till för att sedan slockna… skrivandet likaså. Schabloner och efterapningar, poetisk arytmi och politisk apati. Filmer existerar inte. Våldet mot ögat spelas upp ändå i form av ett slags återkommande rituellt hjärnflimmer, alltmedan synapserna sprakar. Finns hur mycket bra och intressant som helst att beskåda. Det där med valmöjligheter i överflöd är ett gissel. Tvång, tvång, tvång, och kanske allt som allt maximalt två alternativ gör det lättare… gör det möjligt alls. Svartvit polsk metafilm eller blodsprutande splatter. Känns lika [o]viktigt just nu.

•

En längtan efter strömbehandling är överhängande. Bomullsbot med elpistol. Den enda fungerande akuta terapin, såvida Brysk Roulett inte kickar arslet av tolv sekunders grillning på stekbordet/sjukhusbritsen, som ett 2010-talets nya lyckopiller/lyckopatroner. Är det ett rop på hjälp, ett skri ifrån vilddjuret, en röst från andra sidan enklaven? Jag vet inte. Har inte en jävla susning. Låter svettiga fingertoppar skumpa runt bland tangenterna utan att stanna upp och se mig för, utan att hålla upp dörren, utan att be om ursäkt för att jag trampade just Dig på tårna.

•

Kräfta är inte bara ett dillstinkande insektstilltugg. Men det visste vi ju redan. Döper härmed om magkatarr till räka. Någon jävla ordning bland skaldjuren får det fanimej lov att vara. Mussla är ju tydligen avsatt för den vidrigaste av alla sjukdomar; snippan. Att döpa om den minst lika vedervärdiga snibben [penis] till krabba känns jävligt långsökt, och en ål är på tok för stor, ehuru den liknar fanskapet en smula om än i fel skala. Crabfish-sticks kanske? Javisst! Herr kuk är nydöpt! Snart nysnöpt också! Lönlöshet utan könlöshet! Barbiedocksplatta underliv åt alla! Ken, kom och sug min inverterad likmask!

•

Eller, för Hin Håles alla välsignade amoriner: jag döper lillkillen till snippe! Är det ett bra ord? Vi säger så: Snippe, snippa, snut – nu är saven slut!

•

Låt macheten vina – alltid träffas något av värde[löshet].

•••