Stoltheten döljer vår djupaste osäkerhet, den söker sitt rättfärdigande i det som inte har och aldrig kommer att tillhöra oss. Stoltheten bygger på en grund som inte är dens egen och saknar all verklig värdighet. Stoltheten är uppblåst och närs av våra lägsta drifter. Stoltheten är aldrig självreflekterande och har sin uppkomst i vår egen projicerade otillräcklighet. Stoltheten är kravlös och kommer utan uppfordring. Den största motsatsen till stoltheten är ödmjukheten, som i sig är förmedlande, avkrävande, och uppmanande. Den avväpnar oss och ifrågasätter vårt eget handlande, begrundande och ifrågasättande blir den ett verktyg för att bevara vår inre frihet och obundenhet. Ödmjukhet samspelar med vår integritet och bidrar till vårt inre sammanhängande väsen.