Kringskuret av dis under tidig morgon. Gudagivet blir det ett alster framfört utan människohand. Bärare av sin egen verklighet, med förgänglighet i sitt bihang. Dolt för en upptagen människovärld sjunger det sin egen sång, en kravlös melodi som bjuder upp till dans. Tar hela mitt vardande med sig i förvandling. Gäckande och raljerande över vår intighet sluter den rytmiskt sin cirkel. Blickar skämtsamt ner på vår flärd, balanserande på ett knivsegg, på randen till utplåning.