Varje andetag och varje minut, ångrar jag att jag älskat dig. Det är du som har gjort mig till den jag är idag.
Hon tittade sig i spegeln. Det här var såna dagar som hon skulle ha skurit sig i armarna. Men den självdestruktiviteten var över. Hon skadade inte sig själv längre. Hon ville inte ta livet av sig varje dag längre. Hon mådde bra. Eller det var ialla fall vad omvärlden trodde. Hon själv, visste ingenting längre. Hennes minnen var borta, känslorna var bortflugna med vinden. Hennes prioriteringar hjälpte ingenting längre. Hennes värld var borta. Hennes vardag bestod nu av lögner.
Allting började en kväll. Hennes mamma och hon hade ätit på macken, då hon kommenterade hennes vikt. Hon brukade inte tänka så mycket på hur hon såg ut. Men just den kvällen och just den kommentaren slutade med att hon åt, mer än vad hon orkade. Hon stoppade tandborsten i halsen. Detta ansåg hon vara mer fungersamt än att skära sig i armarna. Ångesten åkte ut ur kroppen, och försvann ner i toaletten. Hon hade hittat det perfekta botemedlet mot ångest.